Miljöpartiets Peter Eriksson och Peter Rådberg skriver på GP Debatt (5/8) att Sverige måste växla om från den ensidiga satsningen på militära lösningar i Afghanistan till förmån för bistånd. Som vanligt vill Miljöpartiets företrädare antyda att Sverige inte stödjer Afghanistans befolkning civilt. Inget kunde vara mer felaktigt. Regeringen har under den gångna mandatperioden fördubblat biståndsvolymen i Afghanistan, vilket nu är en av Sveriges allra största biståndsinsatser.

Målet med det svenska samarbetet med Afghanistan är att människor som lever i fattigdom, i synnerhet kvinnor och flickor, ska få bättre levnadsförhållanden i ett fredligt och demokratiskt samhälle. Vi kan se resultat av stödet. Antalet flickor i skolan har exempelvis vuxit från ett mycket litet fåtal år 2001 till närmare 2,6 miljoner år 2010.

Det svenska biståndet främjar demokratiskt samhällsstyre, stärkt förvaltning och respekten för kvinnors mänskliga rättigheter. Det stödjer kvinnors företagande bland annat genom mikrokrediter. Sverige står även redo att lindra nöd när humanitära hjälpbehov uppstår.

De rödgröna partierna tycks vara eniga om ett omfattande bistånd till Afghanistan. Det är däremot uppenbart att de saknar en gemensam uppfattning om vilka förutsättningar som måste råda för att biståndet ska ge resultat. Tror Miljöpartiet på allvar att biståndet kommer att stärka kvinnors och flickors utsikter att leva i ett fredligt och demokratiskt samhälle utan en förbättrad säkerhetssituation och en afghansk förmåga att utöva ett fungerande samhällsstyre?

Alliansregeringen har i sin strategi för Afghanistan fastslagit att en gradvis överlämning av säkerhetsansvaret ska ske till afghanska institutioner i den takt som är möjlig med hänsyn till säkerhetsutvecklingen och säkerhetsstyrkornas förmåga.

Men det enda som med säkerhet går att säga om oppositionens Afghanistanstrategi är att den vid ett regeringsskifte kommer att bygga på kompromisser som tillgodoser respektive partis ideologer. Den kommer säkert att innehålla betydande biståndsvolymer. Men lika säkert kommer den att blunda för behovet att bidra till en miljö där biståndets utvecklingseffekter ska bli beständiga.

Det är slående att Eriksson och Rådberg inte med ett ord nämner det centrala målet för det internationella samfundets samlade insatser: att skapa förutsättningar för att de afghanska institutionerna ska bli starka nog att ta över ansvaret för sitt land. De vill bara att Sverige – och andra – drar sig undan ansvar för landets säkerhet. Vilken nytta kommer biståndet att göra då?

Gunilla Carlsson (M)

biståndsminister