Sannolikheten att SD kommer in i riksdagen i höst är påtaglig, men sannolikheten att partiet blir vågmästare är liten. Definitionen av begreppet vågmästare borde rimligtvis vara ett parti som inbjuds till samarbete av två eller flera partikonstellationer och därför kan avgöra regeringsfrågan. Sverige har två huvudsakliga regeringsalternativ, den borgerliga och den röd-gröna alliansen. Båda har tydligt deklarerat att ett samarbete med SD inte är aktuellt. Trots det benämner media partiet som vågmästare gång efter annan när nya opinionsundersökningar visar att partiet passerat riksdagsspärren.

Statsvetenskapen har under de 60 senaste åren framarbetat ett flertal olika teorier för att beskriva hur partier skapar koalitioner. Teorierna skiljer sig delvis åt, men de mest inflytelserika menar att partier försöker skapa koalitioner där man själv tillåts maximera sin plats, samtidigt som den förväntade politiken ligger så nära det egna partiets som möjligt.

Partier som ligger nära ideologiskt

Det innebär att man försöker bilda majoritetsregeringar, men med en så liten majoritet som möjligt och med de partier som ligger närmst en själv ideologiskt. De två valkoalitioner som har bildats inför hösten följer den här principen. De borgerliga partierna ligger ideologiskt relativt nära varandra och kan realistiskt beräknas vinna strax över 50 procent av mandaten. Socialdemokraterna och Miljöpartiet hade nog gärna lämnat Vänsterpartiet utanför koalitionen, men inser att partiets stöd kommer att krävas för att uppnå en majoritet.

Ponera då att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. Hur skall då de två blocken agera? Enligt den beskrivna teorin skulle SD inte vara en naturlig samarbetspartner. Partiet befinner sig på ytterkanten av svensk politik och det vore därför icke-rationellt av både den borgerliga och den röd-gröna alliansen att söka samarbete med SD. Det naturliga för den borgerliga alliansen hade istället varit att söka samarbete med Miljöpartiet, eller för de röd-gröna att närma sig Centern eller Folkpartiet. På det här sättet skulle en koalition skapas som maximerar de ingående partiernas policyvinst. Om SD kommer in i riksdagen blir det alltså MP, C och FP som blir vågmästare, inte SD.

Myten om SD som den naturliga vågmästaren har odlats framgångsrikt av partiet självt. Inte minst sedan förra valet, då ett flertal blocköverskridande samarbeten initierats i kommuner och landsting runt om i landet. Medier och etablerade partier har hjälpt till att spä på myten. Koalitioner har bildats med motiveringen att hindra SD från inflytande.

En rimligare motivering hade varit att man skapat den majoritet som bäst kan genomdriva det egna partiets politik. När SD inte inkluderar i en borgerlig koalition behöver det förklaras lika lite som att Socialdemokraterna inte tillhör densamma.

Logisk motsättning

SD menar att oviljan till samarbete från andra partier är ett demokratiskt legitimitetsproblem. Om SD kommer in i riksdagen i höst lär man bli ett av församlingens minsta partier. Det är därför oklart varför man skulle vara en given del av en ny regeringskonstellation. För närvarande står Sveriges största parti utan inflytande över regeringspolitiken. Så fungerar den parlamentariska demokratin.

Det finns en logisk motsättning i att ena stunden profilera sig som en motståndare till etablissemanget och nästa stund förvänta sig att bli accepterad av detsamma. Idén om SD som den naturliga vågmästaren har vuxit sig stark, mycket som en följd av den cementerade blockpolitiken, men den bygger på felaktiga grunder.

Michael Wahman

statsvetare vid Lunds universitet