Idag är det 65 år sedan atombomben fälldes över Hiroshima. En ”liten” atombomb, en ”mininuke” med dagens cyniska språkbruk, utraderade en stad och förbrände en stor del av dess innevånare. De överlevande blev en första ”experimentgrupp” där man kunde följa utvecklingen av fosterskador, strålsjuka, cancer, benmärgspåverkan – en utveckling som fortfarande pågår.

Sedan bombningen av Hiroshima och av Nagasaki tre dagar senare har atombomber inte använts mot människor. Tusenfalt större atomladdningar testades. Antalet bomber ökade till över 70 000 med en sprängstyrka motsvarande en miljon Hiroshima-bomber. Men de användes aldrig mot människor. Kärnvapnens roll var enbart att avskräcka. Men vi vet nu att vi flera gånger under dessa 65 år varit nära den stora förintelsen genom kärnvapen, på grund av missförstånd och tekniska fel.

Idag är situationen en annan. Risken för det globala kärnvapenkriget är mindre. Den är inte noll, vilket kan utläsas av den nyligen publicerade Nuclear Posture Review, där USA:s president klargör landets kärnvapenstrategi. Man lovar där att försöka minska risken för ett kärnvapenkrig av misstag. Utmärkt. Men så länge de strategiska kärnvapnen står beredda till omedelbar avfyrning består risken.

Risken för lokala kärnvapenkrig är i stället större och ökar om kärnvapnen sprider sig till flera länder. Den största risken för ett kärnvapenkrig finns sannolikt mellan Indien och Pakistan. Vem kontrollerar Pakistans kärnvapen om landet faller sönder och inbördeskrig bryter ut?

Ett atomkrig mellan dessa två länder skulle inte bara leda till att tiotals miljoner människor dödas och ännu flera drivs på flykt undan radioaktiva moln. Man skulle också få en påverkan på jordens klimat. Röken från de brinnande städerna skulle stiga upp till stratosfären och leda till en sänkning av temperaturen och en förändring av nederbörden över hela jorden. Vi skulle få en världssvält långt värre än någonsin i historien. Många hundratals miljoner skulle svälta ihjäl.

Risken för ett globalt kärnvapenkrig finns kvar, risken för regionala kärnvapenkrig ökar, och kärnvapnen är militärt oanvändbara för de stora kärnvapenmakterna. Slutsatsen är uppenbar: Kärnvapnen måste avskaffas och USA och Ryssland som har 95 procent av världens kärnvapen måste ta ledningen. Detta var också vad president Obama sade i sitt tal i Prag för ett år sedan. Tyvärr har hans vision sedan dess skjutits upp till en avlägsen framtid – ”troligen inte i min livstid” – och försvagats.

I maj i år hölls i New York en konferens för översyn av icke-spridningsavtalet, NPT. Förväntningarna var stora på nya initiativ för kärnvapennedrustning. Här höll kärnvapenmakternas representanter tal med vackra ord om hur mycket man gjort för nedrustningen och hur mycket man skulle komma att göra. Men inga konkreta utfästelser, inga tidsgränser, inga siffror. Många kärnvapenfria länder, både från den så kallade alliansfria rörelsen men även Österrike, Irland, Schweiz och Norge, krävde däremot tydliga och verifierbara åtaganden och kom med konkreta förslag till hur nedrustningen skulle kunna genomföras.

Beklämmande svek från Sverige

Sveriges agerande blev en besvikelse. Sveket från den svenska regeringen i arbetet för en kärnvapenfri värld är beklämmande och svårt att förstå. Sverige har i decennier haft ett gott anseende för sina initiativ för kärnvapennedrustning. Den senaste insatsen var kommissionen mot kärnvapen som leddes av Hans Blix.

Den nuvarande regeringen har i stället för att arbeta för kärnvapennedrustning bidragit till kärnvapenupprustning. När USA ville sälja upparbetat uran till Indien, i strid med internationella överenskommelser som förbjuder försäljning till länder som inte är medlemmar i NPT-avtalet, ställde Sverige upp och röstade för ett undantag i reglerna. Detta innebär att Indien får ökad kapacitet att tillverka kärnvapen. Det medför också att Kina nu får sälja kärnteknologi till Pakistan, och tempot i kärnvapenkapprustningen på den indiska subkontinenten ökar.

Vid inledningen av NPT höll utrikesminister Carl Bildt ett tal som inte ställde några som helst krav på kärnvapenmakterna. Bildt hänvisar, som han brukar, till att Sveriges röst blir starkare när vi talar tillsammans med EU. Men EU:s representant måste, som vanligt i EU, tala utifrån en gemensam utgångspunkt som i hög grad påverkas av Frankrike, oftast det mest omedgörliga landet när det gäller kärnvapennedrustning. EU:s tal blev därför lika urvattnat som Sveriges.

Bildts uppträdande i detta sammanhang är en gåta. Han har i flera sammanhang förklarat att han anser att kärnvapnen är det största hotet mot mänskligheten. Vid det så kallade Global Zero Summit i Paris i februari i år sade Bildt om kärnvapnen: ”De har inte avskaffats framför allt därför att det inte funnits någon överenskommen process för deras eliminering… Det syfte som för oss tillsammans här i Paris idag är en värld i vilken hotet om användandet av kärnvapen avskaffats och dessa vapen själva försvunnit.”

Finns en process

Carl Bildt, det finns en sådan process för kärnvapnens avskaffande som du borde arbeta för, Kärnvapenkonventionen. Denna konvention finns utarbetad i ett detaljerat förslag som beskriver hur en kärnvapenfri värld skall uppnås och behållas. Konventionen är både en metodbok, en vägbeskrivning och ett utkast till ett slutdokument. Konventionen stöds uttryckligen av FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon. Varför arbetar du inte för att detta dokument, denna process, antas av kärnvapenmakterna?

Det är inte nödvändigt för Sverige att gömma sig bakom EU. Andra EU-länder som Österrike och Irland krävde uttryckligen en kärnvapenkonvention, tillsammans med Schweiz och Norge och de 113 medlemmarna i den alliansfria rörelsen.

Det finns flera andra initiativ för kärnvapennedrustning som föreslås och diskuteras. Men Sverige gör ingenting.

Carl Bildt, vad vill du göra för att kärnvapnen skall avskaffas i vår tid?

Gunnar Westberg

läkare och tidigare president för den internationella läkarrörelsen mot kärnvapen, IPPNW