Sjukskrivning är en relativt vanlig arbetsuppgift bland läkare i landet och således en vanlig ordination inom svensk sjukvård, men många läkare utestänger personer från sjukförsäkringen genom att inte skriva sjukintyg för sjuka som saknar anställning. Konsekvensen, som läkaren ofta inte inser, är att den enskilde då förlorar sin lagstadgade rätt till samordnad rehabilitering genom Försäkringskassan.

I en rapport från Karolinska institutet, Läkares arbete med sjukskrivning rapport 2009, presenteras resultat från en enkät om sjukskrivning som skickades ut till samtliga yrkesverksamma läkare under hösten år 2008. I rapporten framkommer att läkarna önskar fördjupa sin kompetens i försäkringsmedicinska frågor och i synnerhet när det gäller att bedöma patienters arbetsförmåga samt vilka skyldigheter och möjligheter andra rehabiliteringsaktörer har. I rapporten framkommer att sjukskrivning upplevs som en problematisk arbetsuppgift och flera läkare efterfrågar ett gemensamt verktyg för att hantera uppgiften bättre. Rapporten visar att det saknas policys som hanterar just sjukskrivningsfrågor och handläggningen kring dessa på flera mottagningar inom sjukvården.

Faller mellan stolarna

Sex aktörer måste samarbeta för att få till stånd en rehabiliteringsprocess för en person som har nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom: arbetsgivaren, sjukvården, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, socialtjänsten samt den enskilde själv. Ofta råder oklarhet bland aktörerna om vem som ska ansvar för vad i en persons rehabiliteringsprocess. Saknas en arbetsgivare försvåras arbetet då övriga rehabiliteringsaktörer upplever att de saknas en självklar aktör med ansvar att driva processen. Detta brukar i dagligt tal kallas för att människor ”faller mellan stolarna”. Det behöver inte vara så om rehabiliteringsaktörerna tog och också gavs möjligheten att ta sitt lagstadgade ansvar.

Det är inte allmänt känt att Försäkringskassan har ett lagstadgat ansvar enligt 22 kap 5 § lagen om allmän försäkring (AFL) att samordna rehabiliteringen för alla sjukskrivna personer bosatta i Sverige. Denna rättighet grundar sig inte på tidigare prestationer i arbetslivet utan är en bosättningsbaserad förmån. En person behöver inte ha rätt till sjukpenning för att omfattas, utan vad som krävs är ett läkarintyg. Läkarnas uppgift är att bedöma om en person har nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom i förhållande till en persons arbete och om arbete saknas i förhållande till alla arbeten på arbetsmarknaden. Denna uppgift är svår för läkarna men inte omöjlig eftersom staten genom införandet av rehabiliteringskedjan bestämt att denna bedömning ska ske gentemot alla personer efter 180 dagars sjukskrivning.

När en läkare ska bedöma en persons arbetsförmåga ska läkaren inte ta i hänseende om personen har rätt till sjukpenning (så kallade nollplacerade), utan bedömningen ska enkom omfatta om arbetsförmågan är nedsatt i förhållande till arbetsmarknaden. Bedömningen av arbetsförmågan ska inte väga in aspekter om varifrån en person får sin försörjning. Tyvärr upplever representanter inom socialtjänsten att det är vanligt att läkare väljer att inte sjukskriva personer som har kontakt med socialtjänsten. Läkaren hänvisar till att personen saknar arbetsgivare och saknar rätt till ersättning.

Enda underlaget

Det är även vanligt att läkare uppger att de inte vill skriva sjukintyg till socialtjänsten då det anses vara en onödig administrativ arbetsuppgift som legitimerar att en person ska slippa socialtjänstens krav om att stå till arbetsmarknadens förfogande. Men eftersom sjukintyget är det enda underlag som Försäkringskassan accepterar för att erbjuda en försäkrad samordnad rehabilitering, medför läkarens agerande till att personen blir utan samordnad rehabilitering. Med ett sjukintyg kan den sjukskrivne personen antingen själv eller med hjälp av socialtjänsten eller annan aktör skicka in en begäran om egen remiss till Försäkringskassan. Försäkringskassan tar då först ställning till om sjukintyget styrker nedsatt arbetsförmåga. Skulle det finnas tveksamheter kan Försäkringskassan begäran in ytterligare uppgifter från läkaren eller göra en egen utredning. Om nedsatt arbetsförmåga föreligger ska Försäkringskassan arbeta för att övriga rehabiliteringsaktörer tar en aktiv del i rehabiliteringsprocessen.

Ökar marginaliseringen

När en läkare felaktigt tror att det är ekonomiska kvalifikationer som styr vem Försäkringskassan ska arbeta med bidrar de till att öka marginaliseringen av arbetslösa och sjuka. Försäkringskassan å sin sida har inte aktivt informerat om att de har ansvar för att samordna rehabiliteringen för alla sjukskrivna. På grund av ekonomiska incitament är det istället ofta socialtjänsten som agerar huvudaktör. Cirka 35 000 hushåll per år i Sverige uppbär försörjningsstöd på grund av att de är sjuka och nollplacerade. Undertecknade anser att införandet av en statlig garantiersättning, som vi kallar Levnadsgaranti, för sjuka utan rätt till sjukpenning skulle motverka detta genom att befästa det statliga ansvaret. Beloppet är om 320 kronor per dag, vilket är samma som grundbeloppet i Alfakassan. Individens rättsäkerhet skulle därmed stärkas i förhållande till både Försäkringskassa och sjukskrivande läkare.

Christina Alvelin

enhetschef inom socialtjänsten samt magister i utvärdering och styrning inom hälso- och sjukvården

Angela Aylward

den gröna tankesmedjan Cogito