Ska Sverige vara en framgångsrik nation på 2000-talet? När man lyssnar på oppositionen skulle man kunna tro att den viktigaste framtidsfrågan är nivån på a-kassan.

Självklart har de fel. Om vårt land på sikt ska ha tillväxt och en fungerande välfärd är inget viktigare än kvaliteten på skolväsendet. Vi måste vända den negativa utvecklingen, där de svenska elevernas resultat sjunker i nästan varje ny internationell undersökning.

Inget område genomgår så stora förändringar som utbildningssystemet under de närmaste åren. Det blir ett nytt betygssystem, en ny lärarutbildning, en ny gymnasieskola, nya kurs- och läroplaner och en ny skollag. Men i grunden handlar det inte om enskilda beslut i några utvalda frågor – det vi gör är en ideologisk omläggning av skolpolitiken.

Den första utgångspunkten för omläggningen är att höga kunskapskrav och positiva förväntningar gynnar barnen med sämst förutsättningar.

Många ungdomar kommer från familjer där föräldrarna har mycket höga studieambitioner – föräldrarna har kanske själva studerat på något lärosäte och tagit en examen. De är engagerade i sina barns utbildning och accepterar inte slarv. Dessa barn klarar sig bra nästan oavsett hur skolsystemet ser ut.

Det är därför det sedan några tillbaka nu finns tydliga kunskapskrav redan på lågstadiet – kunskapskrav som utvärderas med nationella prov.

Inte så dramatiskt

Många ryggar tillbaka när man säger att nio-tioåringar ska göra nationella prov. Men det är inte så dramatiskt. Läraren läser en saga och provet blir tilltalande genom spel och bilder. Förra årets prov i matematik genomsyrades till exempel av en specialskriven berättelse om två barn, Nova och Troj, som eleverna skulle hjälpa att lösa olika problem.

Detta gör inte proven mindre viktiga. Om en elev inte når den lägsta godtagbara kunskapsnivån upptäcker lärarna det – och kan sätta in extra stöd. Och regeringen har öronmärkt 900 miljoner kronor till hjälp för dessa elever.

Av samma skäl ska eleverna få betyg i sexan. På den nya lärarutbildningen ska lågstadielärare återigen utbildas till lärare som är experter på att lära små barn läsa, skriva och räkna.

Den andra utgångspunkten för regeringens utbildningspolitik är att elever är olika. Alla kan inte stöpas i samma form. Om alla ska tvingas in i en förutbestämd mall kommer några att inte passa in – ofta med avhopp och utslagning som följd.

Låt mig ta två exempel. Det finns en grupp elever som har svårt att hänga med i skolarbetet. De behöver mycket stöd och hjälp för att kunna nå skolans kunskapsmål.

När de rödgröna partierna styrde avskaffade de speciallärarutbildningen eftersom de ansåg att speciallärare stigmatiserar eleverna. De särskilda undervisningsgrupperna bannlystes från grundskolan – trots att många elever tillfälligt behöver undervisning i mindre grupp av en lärare som är expert på just deras inlärningsproblem.

Högre ambitionsnivå

Alliansen har en helt annan syn i dessa frågor. Vi har återinfört speciallärarna. Alla stödformer som ger hjälp åt elever i behov av särskilt stöd ska inte bara få finnas kvar, utan ambitionsnivån har också höjts.

Samtidigt finns det en annan grupp elever som också missgynnas när alla ska in i samma form. Det är de riktigt studiebegåvade eleverna. För den som är studiebegåvad, har goda resultat eller läggning för musik och idrott har det i alla tider funnits särskilda skolor, klasser och uppmuntran. Men det har funnits ett tabu mot att elever som är duktiga i matematik, naturorienterade och teoretiska ämnen också ska få utveckla sin begåvning.

Allt detta har vi ändrat på. Numera finns profilklasser i teoretiska ämnen på gymnasiet. Klasser där dessa elever kan få stimulans och uppmuntran. Det är verklig individualisering.

Skolan kan bli en av de riktigt stora valfrågorna i höst. Antingen får regeringen fortsatt förtroende för kunskapslinjen. Eller så återgår vi till den skolpolitik som gjort så många barn och ungdomar till förlorare.

Jan Björklund (FP)

partiledare