Den 30 juni 1960 utropade sig Kongo som självständigt från kolonialmakten Belgien. Kongos moderna historia har präglats av krig och våld och därmed en stor FN-närvaro. 2006 kunde de första fria och demokratiska valen på 40 år genomföras och återuppbyggnaden av landet började, men konflikten i landets östra delar fortsätter. Anledningarna är flera – bland annat inblandning från grannländerna, olika politiska viljor, jakten på landets naturresurser och utbredd fattigdom och korruption.

I UD:s strategi för 2009–12 betonas insatser för att öka jämställdheten, kvinnors lika rättigheter och inflytande i politik och utveckling och att bekämpa det omfattande sexuella våldet mot kvinnor.

Den ojämna maktrelationen mellan kvinnor och män, som bland annat tar sig uttryck i omfattande sexuellt våld, är ett grundläggande problem i Kongo. Kvinnor har inte rätt att ärva, behöver sina mäns tillstånd att öppna ett bankkonto och får i många fall inte äga land. Hemgift, tvångsgifte och månggifte är vanligt. Bara drygt åtta procent av parlamentarikerna är kvinnor, kvinnor har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden och mödradödligheten är en av världens högsta.

Eftersom kvinnorna ofta hålls utanför beslutsfattande organ och makthierarkier väljer de andra vägar för politisk påverkan. Vi vet från vår svenska historia hur viktigt det är att kvinnor organiserar sig för att kunna hävda sina rättigheter. Vi vet också från andra konfliktdrabbade länder att kvinnoorganisationer ofta är centrala fredsaktörer. I Israel och de palestinska områdena samarbetar kvinnoorganisationer över konfliktgränser. I Liberia gick kvinnorna samman för att tvinga fram en lösning när fredsförhandlingarna strandade 2003. Att de kvinnliga väljarna var i majoritet i valet i Kongo 2006 är ett tecken på kvinnornas längtan efter att få använda sin röst och sina demokratiska rättigheter.

Kvinnoorganisationer är centrala i kampen mot det utbredda sexuella våldet och för en långsiktig förändring av normer och traditioner som marginaliserar kvinnor. Ett exempel från Sydkivu i östra Kongo är kvinnoorganisationen FADI. De arbetar med både män och kvinnor för att förändra könsrollerna och mot det genusbaserade våldet i regionen. För att stärka kvinnorna och deras möjlighet att organisera sig och ta del av makten, anordnar FADI också alfabetisering för kvinnor.

För att Sverige ska lyckas med föresatsen att stärka jämställdheten, måste insatserna förutom exempelvis satsningar på hälsa, mot straffrihet och mot det sexuella våldet också fokusera på att stärka kvinnornas egna organisationer, genom öronmärkta resurser för bl a kapacitetsutveckling, nätverkande och informationsspridning. Vi måste stötta kvinnliga ledare och politiker och se till att kvinnor släpps in i fredsprocesser – historien har visat att utan kvinnor i freds- och återuppbyggnadsprocesser blir det ingen hållbar fred. Bara drygt 8 procent av fredsförhandlarna i världens konflikter de senaste två decennierna har varit kvinnor. För att komma vidare krävs kvotering.

Biståndsminister Gunilla Carlsson ställde sig nyligen frågan vid ett möte om sexuellt våld i krig om inte hela Sveriges bistånd borde inrikta sig på åtgärder för jämställdhet och kvinnors rättigheter. Det är en radikal och intressant tanke. Inte minst om vi ser till den starka kopplingen mellan jämställdhet, fred och fattigdomsutrotning. Kongo är inget undantag.

Det är dags för ett första steg på vägen. Kvinna till Kvinna föreslår följande till biståndsministern:

* Öronmärk svenska biståndsmedel direkt till kongolesiska kvinnoorganisationer.

* Driv frågan om kvotering av kvinnor i fredsförhandlingar både på FN- och EU-nivå.

Lena Ag

generalsekreterare Kvinna till Kvinna.