Som känt är produceras utbränt kärnbränsle från våra reaktorer. Det måste förvaras under säkra former till dess strålningsnivån avtagit tillräckligt för att inte skada biosfären. Man har nämnt en tidsrymd på ca 100 000 år, en tid som människan har svårt att överblicka då perspektivet snarare är geologiskt än historiskt. Tror man på evolutionen (Neandertalmänniskan existerade fortfarande för ca 30 000 år sedan samtidigt som de första individerna av vår egen släktgren Homo sapiens sapiens dyker upp), är det inte svårt att inse att om människosläktet finns kvar om 100 000 år ser dess levnadsbetingelser minst sagt annorlunda ut än idag. Att mänskligheten är en liten parantes i jordens 4,6 miljarder år långa historia kan däremot vara svårare att ta till sig.

Sannolikheten för att t.ex. jorden skall drabbas av globala naturkatastrofer, världskrig eller globala attentat under de närmaste 100 000 åren bör vara mycket stor och vi kan bara hoppas att så inte skall ske. Vad forskare däremot är ense om är att risken för att nedisning och permafrost kommer att drabba vårt land inom denna tidsrymd är uppenbar och en högst normal företeelse. Sannolikt blir det därför oattraktivt att bo här långt innan de 100 000 åren förflutit.

Forskning om slutförvaret

Det borde inte ha undgått någon att ett omfattande FoU-program om förvar av utbränt kärnbränsle har utförts av Svensk Kärnbränslehantering AB (tidigare KBS) i mer än 30 år. Hänsyn har tagits till alla tänkbara scenarier i syfte att kunna göra riskbedömningar. Man har slutligen kunnat visa att man på ett betryggande sätt kan förvara det uttjänta bränslet på cirka 500 meters djup i vårt urberg, den så kallade KBS-3 metoden. Skulle ett läckage mot förmodan uppstå, kommer flera barriärer att kunna hindra farliga ämnen att nå markytan.

Metoden innebär att det använda och svårlösliga bränslet är inneslutet i ett hölje av segjärn, som i sin tur är inneslutet i en större kopparkapsel med en godstjocklek av minst 5 cm. Skulle ändå något oförmodat hända, t.ex. att kapseln skulle kunna brista, kommer nästa barriär att träda in. Denna består av lermineral (bentonit), vilka har förmåga att svälla då de utsätts för vatten. Volymen ökar då drastiskt hos lermineralen som därför effektivt tätar för all genomströmning av ytterligare vatten och däri lösta ämnen.

Skulle det osannolika inträffa att det fasta bränslet löser sig, segjärnet korroderar, kopparkapseln brister och bentoniten inte håller tätt träder nästa barriär in - berget. Vatten transporteras i berggrunden längs sprickor och i dessa uppträder mineral som har egenskaper att kunna fixera och fördröja spridning av radionuklider i olika grader.

Sveriges berggrund hör till ett större område av gammalt, kristallint berg (urberg). Sådana områden utgör jordens mest stabila. Då förvaret skall ligga på ca 500 meters djup, där grundvattenströmningen generellt är mycket långsam, kommer såväl strömningssträckan som tiden för en partikel att ta sig från förvaret till markytan att vara mycket lång. Sammantaget innebär detta att sannolikheten för att ett ev. läckage skall nå biosfären är otroligt liten och än mindre under de första årtusendena av förvarets drift, då strålningsnivån också är som störst.

SKB håller för närvarande på att förbereda sin ansökan grundad på sitt omfattande forskningsprogram för att få klartecken att förvara det uttjänta kärnbränslet enligt KBS-3 metoden vid kärnkraftverket i Forsmark. I Finland bygger man redan ett slutförvar enligt samma metod. Man har således kommit fram till hur man rimligen och på bästa sätt skall ta hand om det använda kärnbränslet. Detta är känt av en bred allmänhet (inklusive förra regeringens miljörådgivare och kärnkraftsmotståndare Stefan Edman i en krönika i GP). Känner inte artikelförfattarna till detta?

Omoralen inte unik

Artikelförfattarna frågar: Är det då en tillfällighet att uranbrytning i dag sker i glest befolkade områden med urbefolkning? Ja, att uran bryts där uranmalm finns är förstås en självklarhet! Omoralen att låta andra ta de miljö- och hälsomässiga konsekvenserna av en viss konsumtion är ju dessvärre inte unik för kärnkraften. Det mesta vi konsumerar har positiva men också negativa konsekvenser för andra. Självklart bör vi som konsumenter ställa kravet på leverantören att negativa effekter minimeras och allra helst undviks, men vem tror att ett rent samvete i Sverige i dessa frågor skulle beröra världens stora konsumenter av uran? Sådana frågor bör därför lyftas till överstatliga nivåer.

Sven Åke Larson

berggrundsgeolog, professor emeritus, Göteborgs Universitet