Sverige klarar inte av att försörja sina behov av hälsopersonal, särskilt läkare. Under åttio och nittiotalet minskade läkarutbildningen, trots protester från socialstyrelsen, högskoleverket, statistiska centralbyrån och de medicinska fakulteterna. Utbildningstiden för en specialistkompetent läkare är tolv till tretton år och de läkare som i dag skulle behövas för att ersätta pensionsavgångarna borde ha börjat sin utbildning 1997. Den otillräckliga läkarutbildningen i Sverige får effekter på en rad olika nivåer, såväl inom som utom landet.

Vi har nyligen läst om en läkare, som trots stora problem i Norge fått anställning som kirurg i Sverige. Det berörda landstinget hänvisar till att man inte kände till problemen. Detta är möjligen sant. Bristen på läkare innebär å andra sidan att glesbygd och specialiteter som inte är attraktiva får hålla till godo med vad som erbjuds. Att då kontrollera kompetensen kan ju innebära att man inte kan fylla ett behov som upplevs som nödvändigt.

Många läkare upplever i dag att arbetssituationen är mycket svår. Detta kan leda till sjukdom och till att man söker sig till yrken med bättre arbetsvillkor. En viktig orsak till den svåra arbetssituationen, som nyligen illustrerades av underläkarna vid drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus i en debattartikel i GP, kan vara att det helt enkelt inte finns mera kompetens tillgänglig. Rekrytering inom landet skulle leda till brister på läkare på annat håll. Det är mycket som talar för att problemen kommer att öka ytterligare då pensionsavgångarna under de närmaste åren är stora. Att åtgärda bristerna inom landet kommer att ta ett stort antal år, även om läkarutbildningen ökar kraftigt.

Sparar stora summor

En majoritet av de läkare som fick legitimation i Sverige under 2009 fick följaktligen sin utbildning utomlands. En del av dessa var svenskar som inte fått tillträde till de svenska läkarutbildningarna. De utnyttjade då möjligheterna till en avgiftsfinansierad utbildning i länder som Tyskland, Polen, Ungern och Tjeckien.

Att utbilda en läkare är dyrt. Om vi utgår från att de medicinska fakulteterna i Sverige har etablerats för att tillgodose vårt behov av läkare är kostnaden per utbildad svensk läkare drygt fem miljoner kronor. Den summan inkluderar alla kostnader för de medicinska fakulteterna, ersättningarna per student, och merkostnaderna för universitetssjukhusen. Om Sverige avstår från att utbilda en läkare, och i stället låter ett annat land genomföra utbildningen sparar vi stora summor. 2009, med drygt 1000 nylegitimerade läkare som fått sin utbildning utanför landet, subventionerade andra länder våra utbildningskostnader med fem miljarder kronor. Detta motsvarar exempelvis en fjärdedel av vårt utvecklingsbistånd.

Förödande effekter

Många av de länder som donerat dessa resurser till Sverige är fattiga och har själva behov av läkare för att kunna ge en god sjukvård. De kommer då i sin tur att importera läkare från ännu fattigare länder. Det betyder att fattiga länder som Moldavien, Ukraina, Armenien, Uzbekistan och Senegal i slutändan betalar notan för att svensk läkarutbildning varit otillräcklig under ett antal år. I många av dessa länder är värdet av läkarexporten större än det totala utvecklingsbiståndet till länderna. Samtidigt får utflyttning av läkare förödande effekter för landet. I Moldavien lämnar 700 läkare om året landet, medan endast 500 läkare examineras varje år. Effekterna för hälsovården i det landet är lätt att förstå.

Världshälsoorganisationen, WHO, har under flera år uppmärksammat bristen på hälsopersonal. WHO har påpekat att detta försvårar eller omöjliggör en förbättrad hälsa. Värst drabbas fattiga länder, i synnerhet i Afrika söder om Sahara. I maj i år fattade Världshälsoförsamlingen (World Health Assembly) beslut om en internationell etisk kod för rekrytering av hälsopersonal. Denna innebär ett försök att stoppa den brandskattning av hälsopersonal som nu pågår. I fortsättningen skall rekrytering av hälsopersonal ske på ett sådant sätt att det fattiga givarlandets behov av personal till hälsovården beaktas, att de rika mottagarländerna upprättar avtal med de fattiga givarländerna, att mottagarländerna stöttar utvecklingen av en bra personalpolitik i givarländerna, och att varje land tar anvar för att genom egen utbildning tillgodose sitt behov av hälsopersonal.

För Sverige bör detta innebära en kraftig ytterligare ökning av läkarutbildningen, samt att utbildningen i givarländerna ges ett kraftigt stöd. Detta kan samtidigt ge möjligheter till en bättre arbetsmiljö för unga läkare i vårt land och bra hälsovård också i glesbygden.

Göran Bondjers

professor, Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet.