Genom sin svaga beslutsförmåga och bristande realism kring den nya reformen dröjde regeringen länge med sin proposition. Därefter dröjde regeringen under flera månader med att förmedla konkreta direktiv kring hur reformen skall administrativt skall beredas och genomföras. Fortfarande är direktiven vaga och motstridiga.

Trots att regeringens beslut försenades månad för månad har datum för reformens genomförande stått kvar oförändrat: höstterminen 2011. Oviljan att skjuta upp genomförandet till 2012 innebär att det mycket omfattande arbetet med att utarbeta nya kurser inte ges någon tid alls. Sällan har skillnaden mellan högtidstalens kvalitetsmarkörer och förutsättningarna för att genomföra kvalitativt grundade förändringar varit så stor.

Att låta hårt arbetande, kvalitetsinriktade universitetsinstitutioner på några få arbetsveckor hetsa igenom förändringar med vittgående kvalitativa, innehållsliga och strukturella konsekvenser är inte att respektera vare sig blivande lärare i skolan, kommande generationers skolelever och föräldrar eller universitetens personal.

Största högskolebeslut på länge

I en kombination av sorglöshet inför behovet av seriös beredning och av vad som inte kan vara annat än prestigeskäl väljer regeringen att på några veckor stressa igenom ett av högskolevärldens största beslut på länge. Landets universitetsrektorer har gemensamt påtalat den orimliga tidsplanen men utbildningsdepartementet väljer hittills att inte lyssna.

Sakligt innebär reformen såväl innehållsliga som strukturella förändringar Mycket av det regeringen vill åstadkomma är värt att stödja. Här finns en stark vilja att öka lärarutbildningens, och i förlängningen lärarkårens, status. Med reformen finns möjligheter att lärarutbildningarna slutligen förs in under det paraply av forskningsanknytning, undervisning via forskarutbildade lärare och förståelse för ämnesteoretiska kunskaper som länge varit självklarheter i resten av universitetet.

Rimligt tidsutrymme ett minimikrav

Oavsett hur man ställer sig till reformens olika delar är det dock ett minimikrav att implementeringen skapar rimligt tidsutrymme för kvalitet. Man kan tycka olika om vad som är rimlig tid. Tiden är ofta knapp i många ärenden, men man kan jämföra med den så kallade Bolognareformen som för hela universitetsväsendet sjösattes hösten 2007. Inför den fick institutioner och fakulteter direktiv cirka två år före genomförandet och hade i praktiken ca ett år på sig.

Det regeringen och i förlängningen HSV nu erbjuder är cirka en månad för en reform som är minst lika djupgående och omfattande som Bolognareformen.

Med den omöjliga tidsram regeringen – och i förlängningen HSV – har gett det konkreta reformarbetet biter sig regeringen i svansen. Risken är mycket stor att kursplaner kommer att bli vaga och otillfredsställande, att strukturen inte fungerar och att reformen måste rivas upp innan den knappt genomförts.

Kvaliteten är starkt hotad. I botten kan man misstänka att regeringen är osäker över valutgången i höst och därför nu av prestigeskäl hetsar igenom arbetet. Regeringen visar här i praktiken att man inte tar ansvar för varken universitet eller skola. Tänk om och skjut upp genomförandet ett år.

Jonas Hinnfors

professor i statsvetenskap samt ansvarig för ämnet samhällskunskap vid Göteborgs universitet