Eurons kris har tystat EMU-anhängarna. De flesta inser att de enorma kostnader som nu drabbar euroområdet och hotar den globala återhämtningen inte på något sätt uppvägs av de små vinster euron medför. Dessa består ju främst av lägre transaktionskostnader i utrikeshandeln och därmed större handelsvolymer. Men denna handelsökning beräknas ge en samhällsekonomisk engångsvinst på mindre än en procent av BNP. Detta är försumbart jämfört med den förlorade tillväxt och arbetslöshet som nu väntar. De som, i likhet med folkpartiledaren Jan Björklund i TV nyligen, fortsätter att försvara euron med att den ökar handeln har inte förstått att eurokrisen gör argumentet irrelevant.

Ett annat försök till försvar av valutaunionen är att det inte bara är euroländer som Grekland som misskött sin ekonomi. Även länder som USA, Storbritannien och Island har ju stora budgetunderskott och hög statsskuld. Så är det förvisso, men det viktiga är att eurosystemet har vållat eller förvärrat krisen i många euroländer. Den låga euroräntan gjorde det billigt för Grekland att låna till sin överkonsumtion. Långivarna krävde ingen riskpremie, eftersom de (helt riktigt) räknade med att övriga euroländer måste ställa upp om Grekland kom på obestånd. Därmed kunde Grekland fortsätta att förstöra sin ekonomi i många år.

Portugal, Irland, Italien och Spanien drevs in i krisen på grund av att eurosystemets gemensamma penningpolitik för dem medförde hög inflation, förlorad konkurrenskraft och tillfälligt höga skatteintäkter.

Länder med flytande växelkurs betalar naturligtvis också ett pris för vanskött ekonomisk politik. Men de drivs inte därtill av en valutaunion och de kan lättare rätta till sina obalanser. De kan återställa internationell konkurrenskraft med hjälp av en sjunkande valuta i stället för att försöka sänka alla löner och priser i nationell valuta och därmed riskera massarbetslöshet.

Krisen är inte löst. Tre åtgärder har vidtagits:

* Medlemsländer med problem ska få låna upp till 7 000 miljarder kronor.

* Den europeiska centralbanken (ECB) har förmåtts börja köpa upp osäkra statspapper.

* Krisländerna har tvingats strama åt sin finanspolitik dramatiskt.

Detta är en Döbelnmedicin som gör EU för i morgon sjufalt värre. Behandlingen innebär mera lån till dem som redan lånat för mycket, ett slut på ECB:s självständighet och en hårdför sänkning av total efterfrågan i en djup recession.

Åtgärderna var kanske nödvändiga på kort sikt men löser inte de grundläggande problemen. Dels är det osäkert om Grekland och andra euroländer i kris kan klara den anpassning som krävs. Dels är det svårt att se hur euroländerna ska hindra att samma problem återuppstår. Det finns en inneboende konflikt i eurosamarbetet som beror på att alla länder i slutändan måste ansvara för varandra samtidigt som inget land är villigt att ge upp sin nationella suveränitet och låta Bryssel styra landets ekonomiska politik.

Europas politiska elit borde ha tänkt igenom denna konflikt innan de införde euron. Nu tvingas de välja mellan ökad politisk integration och desintegration av valutasamarbetet. Det senare kan te sig rimligt, men är mycket riskfyllt. Om ett land tvingas ut ur eurosamarbetet kommer det att utlösa spekulativa attacker mot andra skakiga euroländer, eftersom även deras euroanknytning då ses som osäker. Det, i sin tur, slår mot banker i andra länder som har fordringar på dessa länder. Kedjeeffekterna kan bli förödande.

Alternativet ökad politisk integration välkomnas av det europeiska etablissemang som vill se ett Europas Förenta Stater. Den förre ordföranden för EU-kommissionen, Romani Prodi, konstaterade glädjestrålande i en artikel i Financial Times nyligen att vi nu står inför ett stort steg mot en finanspolitisk federation i Europa. Men en sådan vill inte medborgarna och sannolikt inte heller regeringarna ha. Vilket alternativ man än väljer kommer det att skapa ekonomiska påfrestningar och svåra konflikter inom EU.

Drömmen om en monetär union har blivit en mardröm och euron har blivit ett hot mot de stora välfärdsvinster som den gemensamma marknaden har gett Europas folk!

Birgitta Swedenborg

fil. dr. i nationalekonomi. Aktiv på nej-sidan inför folkomröstningen om EMU och därefter i Junilistan. Hon är nu, tillsammans med Sören Wibe, ordförande för Junilistan.

Nils Lundgren

fil dr i nationalekonomi. Partiledare för Junilistan 2004-2008, ledamot av EU-parlamentet 2004-2009.Tidigare ekonomisk expert vid EFTA, forskare i nationalekonomi och chefsekonom på Nordbanken. Ordförande i Europa ja – euro nej i folkomröstningen 2003.