När sommarlovet börjar kan två års erfarenheter av försöksverksamhet med lärlingsutbildning summeras. För regeringen är lärlingsutbildningen ett avgörande inslag i den nya gymnasieskola som ska etableras från hösten 2011. Inte minst utbildningsminister Jan Björklund hyser starka förhoppningar om att en gymnasial lärlingsutbildning ska lösa problem kopplade till såväl svag elevgenomströmning som en bristande anpassning mellan arbetslivets behov och utbildningarnas innehåll.

Frågan är emellertid hur förutsättningarna ser ut för att förverkliga målen med den nya utbildningen.

Vi har nyligen publicerat en rapport – Ungdomars övergång från skola till arbetsliv – aktuella utmaningar och lokala erfarenheter – där vi undersöker förutsättningarna för gymnasial lärlingsutbildning i tio kommuner från Malmö i söder till Östersund i norr.

Den bild som kommer fram är att förutsättningarna varierar kraftigt. I våra intervjuer med utbildningsföreträdare lyfts både positiva och negativa aspekter fram, även om negativa synpunkter överväger.

Bland de positiva aspekterna nämns att eleverna får en mer individanpassad utbildning. Skolorna får bättre kontakt med arbetslivet. Eleverna kommer in i en yrkesroll, vilket underlättar en snabb introduktion i arbetslivet. Lärlingsutbildningen uppfattas samtidigt som en passande utbildningsform för elever som inte trivs i skolmiljön.

Tänjbar definition

Definitionen av lärlingsutbildning är tänjbar och bland många lokala aktörer finns en misstro. Den splittrade bilden blir inte minst tydlig i anslutning till den pågående försöksverksamheten med lärlingsutbildning.

Lärlingsutbildning uppfattas som en utbildning med låg status. Samtidigt menar man att arbetsgivare efterfrågar motiverade lärlingar med goda studieresultat. Detta gör att lärlingsutbildningen egentligen inte är ett alternativ för skoltrötta ungdomar.

Lärlingsutbildning identifieras alltså ofta som en utbildning som lämpar sig för mindre kvalificerade uppgifter i arbetslivet. Utbildningen anses inte ge kunskaper och färdigheter av tillräcklig bredd och livslängd. Företagen ställer dessutom inte upp med praktikplatser i tillräcklig utsträckning, bland annat därför att man intresserar sig för en annan elevkategori.

Här finns en stark utmaning och en förtroendeklyfta att överbrygga i anslutning till den försöksverksamhet som pågår och planerna på att förverkliga en reguljär lärlingsutbildning.

Beredskapen för att införa gymnasial lärlingsutbildning från och med höstterminen 2011 är inte så god i flertalet av de kommuner som vi har undersökt. Det finns ett glapp mellan intentionerna på nationell nivå och förutsättningarna lokalt.

Studier av tidigare försöksverksamhet med lärlingsutbildning pekar på svårigheterna att expandera denna utbildningsform när man i praktiken överlåter ansvaret på kommuner och enskilda partsorganisationer.

Sedan 1980 har fem olika försök med lärlingsutbildning introducerats inom den svenska gymnasieskolan, samtliga med ett ganska misslyckat utfall.

De skilda lokala förutsättningarna talar för ett tydligare nationellt regelverk avseende lärlingsutbildningens utformning och finansiering.

Den nuvarande försöksverksamheten bör kunna resultera i erfarenheter som kan utnyttjas för att ge lärlingsutbildningen större spridning.

Vi skulle vilja lyfta fram två viktiga förutsättningar. För det första måste de nya programråden på nationell och lokal nivå få ett tydligt mandat att utforma villkor för och innehåll i lärlingsutbildningen. Detta framhölls också i den utredning om lärlingstjänster som Irene Wennemo nyligen överlämnade till regeringen. I detta sammanhang måste särskilt partsorganisationernas ansvar lyftas fram. De internationella erfarenheterna, bland annat från våra grannländer Danmark och Norge, visar att ett tydligt ansvar för parterna är helt avgörande för en fungerande lärlingsutbildning.

För det andra måste finansieringsfrågan lösas. En hög kvalitet på lärlingsutbildningen förutsätter kompetenta handledare. Ska företagen kunna avsätta tid för att utbilda kvalificerade handledare måste skolorna dela med sig av sina resurser. Det måste utformas ett enhetligt system på nationell nivå som reglerar resursfrågan och som skapar likvärdighet och förutsägbarhet.

Jonas Olofsson

docent i ekonomisk historia, Umeå universitet

Alexandru Panican

fil dr i socialt arbete, Lunds universitet