Minnet är knivskarpt. Vi sitter där, åtta lärare och två skolledare. Vi är på studiebesök i en gymnasieskola i Varberg. Kommunaliseringen är genomförd, det nya avtalet påskrivet sedan några år och nu ska vi få en konceptbild av förändringens innebörd. Rektorn står bredbent och lyser av självförtroende. Han inleder triumferande med ord som har karaktär av portalparagraf. Äntligen är ämnesfascismens tid förbi! Detta är vad han säger. Vi, det häpna auditoriet, skruvar oss i bänkarna. Rektorn talar om ny kunskapssyn och nya arbetsformer. Vi inser vagt att vi sett inledningen av den kommunala nedmonteringen av en svensk, likvärdig skola med åtminstone någorlunda tydliga kunskapsmål. Vi kom att få rätt.

De kunskapsambivalenta rötterna sträcker sig ända tillbaka till 1946 års Skolkommission. Alva Myrdal, Ragnar Edenman, Gösta Bagge. I Deweys anda såg de skolan som främst en fostrande kulturinstitution och de misstrodde mätbara kunskapsuppdrag. Också i 1973 års betygsutredning uttrycks oron för att betyg riskerar att ge skolans arbete en olycklig inriktning mot kunskaper och färdigheter. Resultatet tog form i Ulf P Lundgrens läroplan, LPO 94, med sina notoriskt otydliga kursmål. Det var dessa djupa rötter som kom att vattnas med koncentrerat näringsextrakt i den nykommunaliserade skolan.

Fel att undervisa barn och ungdomar

Med de nya läroplanerna för grundskola och gymnasium fick de nygamla ideologierna en marknad. Nu skulle lärarna förvandlas till handledare. Till och med från Skolverket utgick direktiv om att det var fel att undervisa barn och ungdomar. Gunnar Wetterberg, ordförande i dåvarande Kommunförbundet, framhöll att lärarens nya roll var att stödja och ge råd. Den ämneskunnige och didaktiskt erfarne läraren som leder en hel klass genom en lektion stämplades som förändringsobenägen. Eleverna skulle helt enkelt lämnas att söka sin egen kunskap, eftersom ingen ändå kan lära ut något. Man kan bara lära in. Så hette det.

Med logisk följdriktighet förändrades också lärarnas fortbildning. Vem behövde längre ämnesfördjupning och ämnesdidaktik? Under åren framöver ersattes dessa av gruppdynamiska övningar, mötesteknik, kreativitetsjippon och coachkurser.

Den Nya Stora Metoden spreds över landet. Inte förvånande har Göteborgs Stad gjort denna pedagogik till en viktig del av sin verksamhetsplan. Inte heller förvånas någon över att väckelsen tagit över landets lärarhögskolor.

Högskoleverket finner i sin utvärdering av landets lärarutbildningar 2008 kraftigt varierande kunskaper och färdigheter hos studenterna. Har lärarutbildningarna kompetensen att åtgärda dessa brister? Säkert inte. För hela 40 procent av utbildningssätena ifrågasatte Högskoleverket examensrätten! Som sist i kedjan drabbas naturligtvis eleverna. Internationella TIMMS-undersökningar visar hur svenska elever i årskurs åtta halkar efter. I mätningar av matematikkunskaper 1995-2007 har bara Bulgarien tappat mer. 1995 låg vi femma, nu tolva. I naturvetenskapliga ämnen är situationen än värre och i de s.k. PISA-jämförelserna intar Sverige plats nummer 18 av 40 OECD-länder. Vi blir allt sämre.

Vad ska vi då göra? Egentligen vet vi vilka framgångsfaktorerna är. Den omtalade McKinseyrapporten visade att de bästa skolsystemen är de som lyckas rekrytera högt begåvade studenter till läraryrket. Också svensk forskning pekar på lärarkompetensen som den enskilt viktigaste faktorn bakom framgångsrika skolor. Lennart Grosin har dessutom exponerat vikten av rektorer som tar kunskapsmålen på allvar och ansvarar för att dessa utvärderas. All forskning pekar ut klassisk, pedagogisk kompetens som nyckeln.

I årets avtalsrörelse har SKL i stället gjort lärarnas arbetstider till en huvudfråga. I en lång kampanj, inledd i augusti 2009, påstås att en modern skola kräver den 40-timmarsvecka som infördes 1919! Lärarna ska tillbringa mer tid med eleverna och följaktligen ägna mindre tid åt planering, fortbildning, bedömning och utvärdering. Som väl är har hotet avvärjts för den här gången. Men var säker på att de kommer tillbaka!

Skolans största problem i dag är kanske den djupa förtroendeklyfta mellan arbetsgivare och lärare som grävts i kommunaliseringens spår. Den måste överbryggas – för elevernas skull! Finns något som tyder på att vi klarar detta på egen hand? Är detta rent av det tyngsta argumentet för ett återförstatligande av skolan?

Kaj Peter Wallesten

Gymnasielärare. Undervisar huvudsakligen i religion och filosofi vid Schillerska gymnasiet i Göteborg.