Göteborg är för litet för att vi aldrig ska ses – och detsamma gäller naturligtvis riket i övrigt. Först när vi ses uppstår möten som kan mynna ut i vänskap, förståelse och solidaritet. Och omvänt – om vi aldrig ses uteblir dessa möten, med främlingskap, rädslor och spänningar till följd. Att bygga in spänningar i en stad mellan stadsdelar, i ett land mellan regioner eller i en värld mellan kontinenter och kulturer är inte hållbart.

Färre mötesplatser

I vår tid har både de rumsliga och mänskliga mötesplatserna blivit allt färre. I en segregerad samtid där föräldrar väljer barnens skolor och ingen alls behöver göra lumpen kan människor leva hela liv i stort sett utan att möta någon som inte de själva eller deras föräldrar har valt att möta. Vill vi ha ett sådant samhälle? När möts man i det samhället, där allt mindre är gemensamt och i stället individuellt, självvalt och frivilligt?

Under ett valår när politikerna försöker övertrumfa varandra i frågor om vård-skola-omsorg, samt om integration, innanför- och utanförskap kommer här ett blocköverskridande förslag för det gemensammas bästa: skapa en organisation som handlägger en allmän samhällstjänst för alla och som på så sätt bidrar till medborgerlig integration och möten samt fördjupad välfärd. Ett slags allmän värnplikt – en plikt för alla kvinnor och män i vårt land – för att värna samhällets gemensamma bästa och skapa mötesplatser.

Avgörande för viljan

Hösten 2009 ryckte den sista svensken in i lumpen. Att vara en del i varierade sociala nätverk där man möter människor med annan politisk, kulturell och social bakgrund är avgörande för viljan att engagera sig i det samhälle man lever. Forskning visar att ungdomar med både nära vänskapsband och ytligare kontakter med ungdomar som socialt, politiskt och kulturellt skiljer sig från dem själva är mer samhälleligt engagerade. Förklaringen tycks vara att sådana nätverk stärker utbytet kring politiska frågor, ökar mängden information om samhället och därmed också stimulerar intresset för samhällsutvecklingen.

Hösten 2009 stod det också fullständigt klart att det finns ungdomar i våra förorter som inte känner sig som en del av det gemensamma livet. Något saknas – solidaritet eller hopp eller framtidstro – när man kastar sten på Räddningstjänstens bilar eller attraheras av den kriminella världens sociala strukturer snarare än det gemensamma samhället.

Stora luckor att fylla

Parallellt med många unga människors känsla av att inte vara behövda vet vi att behoven är stora i den svenska välfärden. Fler vuxna (inte minst unga män) behövs i skolan för att leka, för att stödja, för att vara förebilder. Fler behövs i omsorgen: för att besöka, för att promenera, för att handla. Och fler skulle behöva se samhällets välfärdsinstitutioner från insidan – veta hur räddningstjänsten arbetar, vad polisen prioriterar, hur äldrevården är organiserad och hur kollektivtrafiken fungerar.

Det faktum att alla knappast passar till vårdande uppgifter är inget argument mot idén. Det finns oändligt med uppgifter för alla – visst måste det vara samhällets plikt att kunna tillhandahålla meningsfulla uppgifter för alla 19-20-åringar under några månader? Tänk vilken möjlighet för ungdomar att träffa och göra något för någon annan i trygga former!

Viktiga mötesplatser

Är det då rimligt att alls tala om plikt på 2010-talet? Nej, många tycker inte det. Men vad vore det gemensamma livet värt utan plikter? De rättigheter som de allra flesta av oss tar för självklara – till exempel rätten till vård, skolgång och omsorg – är nonsens om ingen känner plikten att tillhandahålla dem. En allmän samhällstjänst kan höja kvaliteten på det gemensamma livet för allas bästa, både för dem som skänker av sin tid för att tillhandahålla tjänsten och för dem som får del av den. Dessutom skulle en sådan tjänst innebära viktiga mötesplatser i samhällets strävan efter integration.

Karin Burstrand, domprost

Marie Demker, professor i statsvetenskap

Jonas Eek, domkyrkoteolog

Ingela Krantz, professor emeritus i epidemiologi och folkhälsa

Ola Sigurdson, professor i tros- och livsåskådningsvetenskap

Debattörerna företräder Teologiskt Forum – Göteborgs Domkyrka