Vi representerar organisationer från delar av världen som dagligen arbetar med de mest utsatta männi-skorna. De som har minst ansvar för att klimatet förändras lider mest av klimatförändringarna.

Klimatfrågan är en global rättvisefråga. De rika länderna står i skuld till världens fattiga. Trots det agerade de rika länderna alldeles för svagt vid klimattoppmötet. De tog inte ansvar för sina historiska uppsläpp och visade inte heller att de är beredda att använda sin ekonomiska styrka för att stödja anpassning till ett förändrat klimat i utvecklingsländerna. I stället underminerade man de legalt bindande överenskommelser vi har i form av Kyotoprotokollet, som fortfarande är viktigt men som behöver bli mer ambi- tiöst. Det är först nu som EU insett att Kyotoprotokollet behövs även i framtiden. Det är bra, men för sent.

EU och dess ordförandeland Sverige hade kunnat stå upp för klimaträttvisan i Köpenhamn, men missade tillfället. De var inte konstruktiva när det behövdes, byggde inga allianser med utvecklingsländerna och lade över ansvaret på andra i stället för att agera som ledare.

Ett brott mot tidigare löften

Sverige och de andra medlemsländerna i EU bidrog också till att öka förtroendegapet mellan industri- och utvecklingsländerna genom att ta pengar från biståndet för att finansiera klimatåtgärder – ett brott mot löften givna i Klimatkonventionen och Bali Action Plan. Att bara flytta över pengar från kontot för fattigdomsbekämpning till kontot för klimatinsatser räcker inte – världen måste både motverka fattigdomen och klimatförändringarnas konsekvenser.

Nu är det dags för EU och Sverige att visa att man tar sitt ansvar och är beredd att agera konstruktivt. För de fattiga människorna där vi arbetar är det en fråga om liv eller död. Detta handlar ytterst om hur bönder i torrdrabbade områden ska kunna försörja sig och sina familjer, hur människor i kustområden ska skydda sig mot översvämningar och om hur konflikter ska stävjas i områden där kampen om vatten och resurser hårdnar.

Vi vill peka på några viktiga beslut där EU måste gå i rätt riktning och Sverige har ett ansvar att agera.

Det behövs nya finansieringskällor. De flesta bedömare tvivlar på att de nödvändiga och utlovade resurserna till utvecklingsländernas klimatanpassning och omställning ska komma från rika länders statsbudgetar.

Decennier av svikna löften när det gäller rika länders bistånd talar också för det. Sverige bör därför driva förslag som en global skatt på flygbränsle och bunkerolja och en avgift på auktioneringen av utsläppsrätter för att skapa resurser för de fattigas klimatinvesteringar. De rika länderna har en skuld att betala och det måste ske nu.

Inför förhandlingarna i Köpenhamn deklarerade EU att målet om att minska unionens utsläpp med 20 procent till år 2020 kan höjas till 30 procent om andra länder själva gör tillräckliga minskningar. EU måste nu gå före och höja sitt eget utsläppsmål till 30 procent. På sikt bör EU:s åtagande vara ännu större – minst 40 procent. Vi i utvecklingsländerna får ständigt höra att vi måste genomföra vår ekonomiska utveckling utan att öka koldioxidutsläppen. Men den uppmaningen saknar verklighetsförankring om inte den rika världen är redo att klimatanpassa sina samhällen så att framtida tillväxt kan kombineras med minskade koldioxidutsläpp.

Inget för Världsbanken

Världsbanken måste hållas borta från klimatpengarna! Vi har ett lågt förtroende för banken efter att ha sett hur den verkat i våra länder. Dessutom är den i allt för hög grad styrd av de rika länderna. I stället bör FN:s klimatorgan få ansvar för klimatpengarna till utvecklingsländerna.

Klimatanpassningen måste ske på fattigas villkor. De rika länderna ska betala, men de som drabbas mest måste få vara med i besluten om hur klimatanpassningen ska gå till. Det civila samhällets organisationer och särskilt kvinnors deltagande är avgörande för att klimatanpassningen ska gynna de fattiga.

De fattigaste människorna kan inte vänta längre på att de rika länderna ska ta sitt ansvar och agera. EU måste gå före och visa vägen.

Angel Ibarra

Unidad Ecologica Salvadoreña, El Salvador

Juan Carlos Alurralde

Agua Sustentable, Bolivia

Malcolm Damon

Economic Justice Network of the Fellowship of Christian Councils in Southern Africa, Sydafrika

Mithika Mwenda

Pan African Climate Justice Alliance, Kenya

Tushar Daring

Social Association for Rural Advancement, Bangladesh