En kvinna har skrivit till Socialstyrelsen och bett att få slippa den respirator som håller henne vid liv sedan tjugofem år. Brevet har orsakat en omfattande debatt i media och det är uppenbart att allmänheten har ett betydande intresse av frågan. Detta är förståeligt, då frågor om liv och död berör oss alla. Det är därför viktigt att det förs ett offentligt samtal om dessa frågor för att skapa tydlighet och transparens. Ingen ska sväva i ovisshet om var gränserna för det möjliga och tillåtna går på detta område i Sverige. Det är oerhört viktigt för läkarkåren som måste få veta hur rättsläget ser ut, men framför allt är det viktigt för allmänheten.

Behov av att diskutera ömtåliga frågor

Det är då av största vikt att klarlägga vad frågan gäller, eller snarare vilka olika frågor som behöver diskuteras. De senaste dagarnas debatt pekar på ett behov att bena upp dessa ömtåliga frågor så att vi talar om samma sak. Media har i detta sammanhang ofta buntat ihop frågor om avbrytande av livsuppehållande behandling med aktiv dödshjälp. Dessvärre bidrar också vissa läkare och politiker till denna sammanblandning av olika frågor, som visserligen hänger samman men som ändå måste hållas isär.

Den fråga som den nu aktuella patienten ställer handlar inte om aktiv dödshjälp. Hon ber om att den respirator som håller henne vid liv ska stängas av, därför att hon upplever att livet inte längre är meningsfullt och att hon vet att hon bara kommer att bli allt sämre i sin sjukdom. Frågan är nu om samhället ska tvinga henne till en behandling som hon inte längre vill ha.

I denna fråga har Läkaresällskapet tagit en tydlig ställning. Vi menar att under tre förutsättningar så bör en patients önskan om att avbryta en livsuppehållande behandling tillmötesgås. Patienten måste vara beslutskapabel, välinformerad och införstådd med konsekvenserna av sin önskan. Dessutom ska det vara en välövervägd och bestående önskan. Det förutsätter att frågan diskuterats länge och ingående med patienten liksom med anhöriga. Patienten måste också bedömas med avseende på eventuell behandlingsbar psykisk sjukdom såsom depression. Om misstanke på sådan finns bör behandlingsförsök inledas om patienten så medger.

Inga enkla diskussioner

Det är således inga snabba och enkla diskussioner som kan föregå ett beslut om avbrytande om livsuppehållande behandling, men om patienten vidhåller sin uppfattning så ser Läkaresällskapet det som tvångsvård om behandlingen ändå fortgår. Detta kan då vara ett brott mot Regeringsformens förbud mot påtvingat kroppsligt ingrepp liksom mot Hälso- och Sjukvårdslagens krav på patientens samtycke till föreslagen vård.

Problemet i detta fall är att Socialstyrelsen inte talar i klartext i sina tillämpningsföreskrifter, vilket medför att läkarkåren känner osäkerhet inför rättsläget. Detta är inte acceptabelt, vare sig för oss eller för allmänheten.

Den nu aktuella frågan ska skiljas från frågor om aktiv dödshjälp eller om läkarassisterat självmord. I dessa frågor handlar det om en patients önskan om att sjukvården med tillförsel av något dödande läkemedel ska släcka ett liv. Detta är någonting helt annat än avbrytande av livsuppehållande behandling.

En avgörande skillnad

Vari ligger då den avgörande skillnaden? Vår utgångspunkt är att den moderna medicinen kan uppehålla livet på människor på ett sätt som kan medföra nya etiska problem. Att dessa tekniska möjligheter finns är i allmänhet positivt och önskvärt. Men frågan är hur man bör göra när patienten inte längre vill ha sitt liv förlängt med tekniska medel. Vem kan i den situationen säga till patienten att du måste fortsätta leva med hjälp av vårdens möjligheter? Att avbryta en sådan behandling görs inte i syfte att släcka livet, utan syftet är att tillmötesgå patientens önskemål att låta det naturliga förloppet ske. Det är någonting helt annat än aktiv dödshjälp.

Ingemar Engström

ordförande i Svenska Läkaresällskapets delegation för medicinsk etik