Andreas Carlgren försvarar FN:s klimatpanel, IPCC:s arbete och slutsatser. Vi välkomnar miljöministern att delta i vad han kallar den ganska högljudda diskussionen som vi så kallade skeptiker efterfrågat under en längre tid.

Det är inte svårt att känna Carlgrens kvardröjande arrogans mot oliktänkande i klimatfrågan och irritation över att ha tvingats ut på banan efter ett antal avslöjanden om brister i IPCC:s arbete. Kanske skulle Carlgren ha valt en mer öppen attityd till det faktum att det finns välgrundade åsikter som motsäger den hegemoni som varit rådande inom klimatforskningen.

Flera tongivande klimatforskare har under senare tid i vetenskapliga artiklar nyanserat bilden av koldioxidens roll eller den förestående temperaturökningen. Susan Solomon ledde klimatpanelens arbetsgrupp 1 och fick Volvos miljöpris förra året. Hon är fortsatt övertygad om koldioxidens roll men anger i en artikel i Science express nyligen att vattenånga i nedre stratosfären kan vara en del av förklaringen till temperaturökningen under 80 och 90 talet respektive dess frånvaro under 00-talet.

Raden av forskare som åtminstone tagit ett halvt steg tillbaka borde ge miljöministern hänvisning om att skeptikerna åtminstone inte har lika fel nu som då. I en infekterad och polariserad debatt blir bägge lägren placerade i var sitt hörn av ytterligheter, många längtar nog mot mitten.

Onödigt med hot och skrämselpropaganda

I den korg av åtgärder som förs fram under parollen rädda klimatet som Carlgren tror bäst kan drivas igenom med hot och skrämselpropaganda finns bra delar som borde kunna presenteras på egna meriter: skydda naturskogar, ändrade konsumtionsmönster, tekniköverföring till fattigare länder, forskning på energiteknik och effektivisering för att nämna några.

Seriösa skeptiker anser också att jordens medeltemperatur har ökat de senaste 150 åren och att CO2 absorberar infraröd strålning, många anser även att vi bör minska vår energianvändning och fördela jordens resurser mer rättvist, men vi vägrar svälja de överdrifter som media och politiker serverar oss.

Vad Andreas Carlgren borde bjuda in till är ett öppet dansgolv där alla åsikter får rum. Carlgren beskriver i sitt inlägg också vilka roller som olika aktörer spelar. Han och andra politiska företrädare har fått sitt mandat att driva klimatarbetet genom att opinionen har förelagts just de argument som nu visar sig vara överdriven och ibland helt felaktiga.

Argument som smältande glaciärer, döende isbjörnar och pingviner, skyfall, torka, matbrist och översvämningar ingår i den arsenal av vetenskapliga sanningar som använts för att övertyga världen nödvändigheten av att nå ett bindande avtal. De smältande glaciärerna i Himalaya, som påstås hota vattenförsörjningen för 40 procent av jordens befolkning var ett fel som påpekades av faktagranskare redan 2006 men som inte åtgärdades.

Rajendra Pachauri kallade först en rapport som motsade uppgiften för Woodoo science. Uppgifterna om Himalaya upprepas i en artikel i senaste numret av Svenska Naturskyddsföreningens tidskrift Sveriges Natur. Det handlar inte om enstaka fel eller slarv i en lång rapport, detta skulle ses som naturligt, utan om en arbetsordning eller kultur som systematiskt producerar fel och överdrifter i en enda riktning.

FN:s klimatpanel måste omorganiseras

Problemet är att rapporten speglar en strävan hos IPCC:s ledning att bekräfta den teori som är själva förutsättningen för panelens existens – att det föreligger ett klimathot orsakat av människans utsläpp av CO2. Oliktänkande har negligerats eller manipulerats bort, kritik mot fakta eller slutsatser har avvisats, därför är dess förtroende förbrukat. FN:s klimatpanel måste omorganiseras i grunden eller upplösas och ersättas av andra institutioner.

Carlgren nämner inget om Climategate, de 1000-tals privata e-mejl från University of East Anglia med Phil Jones i centrum som pekar mot att en tongivande skara klimatforskare aktiva inom IPCC manipulerat data och vägrat att öppet redovisa sina koder och grunddata. Deras arbeten ligger till grund för temperaturkurvor som beskriver variationer i det historiska klimatet.

Ett grundläggande problem för klimatmodellerna och de gängse teorierna är att alla framtidsscenarier blir meningslösa om de inte förankras i en förståelse av det historiska klimatet. Därför blev den så kallade hockeyklubban som planade ut tidigare perioders klimatvariationer avgörande för att slå fast människans skuld för de iakttagna klimatförändringarna.

Ny superdator testas

Just nu testas den superdator vid Met Office i England som skall utgöra orakel för klimatforskare och klimatpolitiker inför den femte klimatrapporten. Dess prestanda testas genom att se hur väl den kan spegla det historiska klimatet. Vi frågor oss oroat vilka historiska temperaturdata? Kalibreras den mot hockeyklubban?

Vi kan inte basera genomgripande globala beslut inom energi och miljö på resultat som inte kan verifieras av oberoende forskare. Andreas Carlgren borde utöka sin referensgrupp eller rådgivare med en eller annan så kallad skeptiker, eller helt enkelt ge forskarna större oberoende. Jag tror att det är många naturvetare som skulle känna sig lättade om man slapp krysta fram formuleringar om hur deras forskning relaterar till klimatförändringarna vid varje ansökan.

Lars Jonsson

konstnär och författare, rådsmedlem i Stockholmsinitiativet