Frågan om diskriminering ställs på sin spets i den nyligen avkunnade handskakningsdomen, där Arbetsförmedlingen dömdes att betala skadestånd till en muslimsk man som vägrat skaka hand med en kvinnlig representant för ett företag. Domen skapar ett minfält av rättsosäkerhet och kolliderande rättigheter. DO Katri Linna är av allt döma nöjd med domen och menar att den innebär att alla personer i Sverige som är aktivt troende har en större möjlighet att hävda sin tro i sitt dagliga liv.

En konsekvens av domen är att den skapar en betydande osäkerhet om rättsläget . I handskakningsfallet gjorde uppenbarligen Arbetsförmedlingen en bedömning utifrån vedertagna regler om hur man uppför sig och om hur man bör uppföra sig i arbetslivet. När den muslimske mannen bröt mot gällande normer drogs hans ersättning in. Arbetsförmedlingens avsikt var inte att diskriminera. Men det blev konsekvensen då man inte tog hänsyn till mannens kultur, som enligt domen äger företräde i förhållande till etablerade sociala normer i det svenska samhället.

Ställer enorma krav

Handskakningsdomen förflyttar således inte enbart gränserna för vad som är acceptabelt utan också för den kunskap som krävs för att inte bete sig diskriminerande . Det ställer stora, för att inte säga enorma, krav på kulturell kompetens. Ju mer mångfacetterat samhället är, desto svårare blir det att inte trampa fel. Konsekvensen av domen blir ett minfält där den som saknar kunskap om världens kulturer riskerar att trampa fel och göra sig skyldig till diskriminering. Det är rätt mycket begärt att kräva att till exempel en småföretagare ska ha en mer omfattande kunskap om kultur och sedvanor som omfattar så vitt skilda grupper som till exempel mormoner, sunnimuslimer, eskimåer, sikher, ultraortodoxa judar och hinduer. Är det detta som krävs nu?

Kolliderar med varandra

Den andra invändningen gäller frågan om gradering av diskrimineringsgrunder. I handskaningsfallet blir det tydligt hur två olika värderingar, som båda ligger till grund för diskrimineringsförbud, kolliderar med varandra. Religion ställs mot kön. Frågan är vilken grund som ska äga företräde. I det här fallet vägde religionen tyngst, något som DO uppenbarligen finner positivt. Frågan är varför. Är det mer allvarligt att bli diskriminerad på grund av sin religiösa tillhörighet än på grund av sitt kön?

Ska då också religionen vägra tyngre än andra diskrimineringsgrunder som sexuell läggning eller handikapp? Det är ju ingen hemlighet att de etablerade religiösa skrifterna innehåller en tämligen omodern syn på homosexualitet. I flera länder har det till exempel förekommit att muslimska taxichaufförer vägrat köra synskadade med ledarhundar eftersom hunden enligt islam anses vara ett orent djur.

Går inte att välja kön

Det går inte välja kön, handikapp eller sexuell läggning, det är något man föds med eller drabbas av. Detta är en central utgångspunkt för all lagstiftning om diskriminering. Men detta gäller inte för religion, som ju förvärvas. Att, som Katri Linna förespråkar, ge ökad möjlighet för dem som är aktivt troende att hävda sin tro i det dagliga livet framstår därför som långt ifrån självklart ur ett diskrimineringsperspektiv. En mer realistisk bedömning än Katri Linnas lite väl okritiska, är att religionens företräde och kolliderande diskrimineringsgrunder snarare riskerar att spä på konflikter mellan olika grupper. Detta kan knappast anses ligga i samhällets intresse.

Men inget ont som inte för något gott med sig. En konsekvens av handskakningsdomen är att fler fått upp ögonen för bristerna i diskrimineringslagstiftningen. Ledande politiker som Folkpartiets partisekretare Erik Ullenhag och socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande Nalin Pekgul vill ändra lagen, vilket bådar gott för möjligheten till en blocköverskridande uppgörelse.

I samband med en översyn av lagstiftningen vore det värt att ta ett bredare grepp. Handskakningsdomen visar närmast övertydligt hur diskrimineringspolitiken har spårat ur. Och det vore bra om riksdagen gjorde en grundlig översyn av diskrimineringslagarna och behovet av myndigheten DO. Varför till exempel inte lägga ned Diskrimineringsombudsmannen och låta frågor om diskriminering drivas av åklagare och prövas i domstol? Det skulle göra regelverket skarpare, då ingen genom så kallad förlikning skulle kunna köpa sig fri från diskriminering. Det skulle göra det vassare, då lagstiftaren tvingas tänka igenom det faktiska behovet i lagen. Dessutom skulle det medföra en ökad professionalisering och demokratisering, eftersom åklagare och domstolar, till skillnad från DO, enbart ägnar sig åt juridik och inte åt en blandning av opinionsbildning och juridisk tolkning.

Håkan Eriksson

näringspolitisk expert och politisk kommunikatör

Jacob Rennerfelt

kommunikationsrådgivare och samhällsanalytiker

Författare till boken Folkhemmets balkanisering – diskrimineringskulturens baksida (Ekerlids 2009)