Det har sagts att bloggosfären utmanar det politiska och massmediala etablissemanget. Att den erbjuder en underjordisk genväg till maktens korridorer. Att den sätter samhällsagendan. Och visst låter allt det där kittlande bra. Problemet är bara att det inte är sant.

Enligt Som-institutets siffror från 2009 läser inte mer än fem procent av den svenska befolkningen bloggar på daglig basis, och ungefär lika många har någon gång skrivit ett blogginlägg. Bloggportalens lista över de 50 största bloggarna i landet består nästan uteslutande av modebloggar. Den överväldigande majoriteten av bloggläsarna i Sverige läser alltså inte bloggar för att pejla av samhällsdebatten. De gör det för hitta en klänning för kvällens röj på stan.

I ljuset av Som-institutets siffror är det svårt att förstå uppståndelsen kring bloggen som demokratisk undergörare. Och kanske finns det inte så mycket att förstå. Snarare än hårda statistiska fakta handlar det om mediedramaturgi. Skildringen av bloggen som ett förlösande verktyg i demokratins tjänst är en underdog-saga av närmast episka mått. Den är som gjord för att hamna i tidningen. Redan i början av det förra seklet slog den amerikanske journalisten Walter Lippman fast de två viktigaste egenskaperna hos en bra nyhet: den ska väcka känslor, och den ska erbjuda möjlighet till identifikation.

Får oss att framstå som betydelsefulla

Föreställningen om en mäktig bloggosfär väcker känslor därför att den får oss att framstå som betydelsefullare än vad vi är. I en tid av obönhörlig ytlighet kan det behovet inte överskattas. Tanken på att de där 15 minuterna i strålkastarljuset bara är ett musklick bort är svindlande, framför allt för unga människor.

För den äldre och mer samhällsintresserade delen av befolkningen är bloggmyten ett sätt att hålla illusionen om den välfungerande demokratin vid liv. Den hjälper oss att glömma hur hjälplöst maktlösa vi ändå är. Identifikationen är i det här fallet ett lättlöst problem eftersom var och en av oss är en potentiell bloggare; en Blondinbella eller en FRA-motståndare med brinnande fingrar över ett glödhett tangentbord.

Nyhetssagan om bloggen innehåller dessutom en tydlig konflikt. Maktstrukturernas hegemoni blir utmanad och satt på prov; liten mot stor, folket mot makten. Ett dramaturgiskt grepp som används av Shakespeare, såväl som i den senaste tidens nyhetsföljetong om bonusstinna bankdirektörer.

Bloggen som nyhetssaga är ett mediedramaturgiskt mästerverk. Allt det här har media-Sverige så klart fattat, och lärt sig att utnyttja. Men det förändrar ingenting i sak – den svenska bloggosfären står maktlös i samhällsdebatten.

Gustav Sandström

studerande vid Institutionen för Journalistik och Masskommunikation, Göteborgs universitet