Det som började som ett krig mot terrorismen har i dag mynnat ut i en rad nya utmaningar för oss i Sverige, att tillsammans med resten av världen ta ett gemensamt ansvar för utvecklingen i Afghanistan. Vi har sällan upplevt en sådan problematisk konflikt som kommit oss så nära, och där våra egna landsmän får sätta livet till i sitt arbete.

Precis som många kritiker nu säger är det viktigt att skilja på bistånd och militär verksamhet. Bistånd skall inte vara ett verktyg för militära styrkor att vinna det afghanska folkets känslor.

Lika viktigt är det för oss att förstå skillnaden mellan talibaner och al-Qaida. Talibanerna har, tvärtemot al-Qaida, inga globala intressen. De kämpar för ett självständigt Afghanistan som de vill styra på sitt eget sätt, till stor del genom att tillämpa hårt tolkade sharialagar som strider mot de mänskliga rättigheterna. Talibanerna gör heller ingen skillnad på biståndsarbetare och militärer. För dem är alla med andra mål, afghaner eller utlänningar, fiender.

Vi här hemma får sällan reda på att många frivilliga afghanska NGO-medarbetare dödas av motståndsmännen. Att institutioner som på något sätt verkar för återuppbyggnaden av Afghanistan ofta attackeras är heller inget som vi här hemma får ta del av i någon större utsträckning. Dåden mot biståndsmed- arbetare gör att biståndet går förlorat eller minskar i effekt.

Tillbaka på ruta ett

Att dra tillbaka trupperna nu skulle leda till att Afghanistan återigen blir ett slutet land där vad som helst kan hända. Korruption, kriminalitet, religiöst och politiskt tvång samt förtryck av många kvinnor och barn skulle öka direkt. Rätten till skolgång, som regleras i FN:s barnkonvention, skulle minska och inte ges på lika villkor för flickor och pojkar. Sannolikt skulle det civila biståndet minskas eftersom de som absolut inte tvingas stanna i landet skulle fly. Då är vi tillbaka på ruta ett och det lilla embryo till statsapparat och infrastruktur som finns, skulle vara om intet.

En annan aspekt varför biståndet bör riktas om och den militära närvaron kvarstå är den förändrade taktiken hos talibanerna. Enligt Carnegie Endowment for International Peace är det i dag vanligare att nya motståndsmän rekryteras från de allra mest eftersatta områdena. Talibaner köper tjänster av fattiga och kriminella, inte sällan med självmordsattacker som följd. Folket bör därför få en större del av biståndet i form av hälso- och sjukvårdande insatser och hjälp med utbildning på basnivå.

Biståndet som riktas till Afghanistan som land är något som folket först kommer att märka av på sikt, men det är nu det behövs en förändring. Med säkrare skolgång och ökad läskunnighet kan även de mindre bemedlade ta del av den information som finns och göra egna val på andra grunder än i dag.

Ny taktik avgörande

Ny taktik är avgörande i Afghanistan. Torbjörn Pettersson, generalsekreterare för Svenska Afghanistankommittén, förde nyligen fram i en debattartikel att det är viktigt att övertyga det afghanska folket om att vi är där för att vinna deras fred, inte vårt krig. Politiker, biståndsarbetare och militärer måste vara mer enade och inse vikten av att deras arbetsområden tillsammans är avgörande i arbetet i Afghanistan. Nya beslut måste fattas. Biståndet ökas och omfördelas. Den militära närvaron koncentreras på att försvara tagen terräng och säkra städer och vägar. I Afghanistan är allt beroende av vartannat och en samordning av insatserna har aldrig varit nödvändigare.

I över 30 år har Sverige genom Svenska Afghanistankommittén varit engagerat i landet, i åtta år har Sverige haft fredsbevarande styrkor i Mazar-e-Sharif med omnejd. Men det är först nu när svenska soldater eller biståndsarbetare är i fara som diskussionen får plats. Vi har kunskaper och erfarenheter långt utöver många andra länder men den största diskussionen för oss handlar om att ställa civilt och militärt bistånd mot varandra. Är det konstruktivt?

Svenskar gör skillnad

Sverige är ett litet land och gör ensamma ingen större skillnad, men vi spelar en avgörande roll för det afghanska samhället. Exempelvis har vi, trots vårt lands storlek, gott om kvinnor och män med bättre språkliga och kulturella kunskaper än många andra. Oavsett om det handlar om militära eller civila insatser har vi möjlighet att på ett bra sätt förklara, att det enda rätta inte är den västerländska ideologin, utan att det finns olika hjälpmedel och flera vägar att ta sig ur svåra situationer för det afghanska folket. Detta förutsätter att vi väljer att vara närvarande på plats och satsar, även om det är med livet som insats.

David Olofsson