De stora rovdjuren har från att ha varit nästintill utrotade nu åter etablerat sig främst i de norra och mellersta delarna av landet, men återfinns nu också allt oftare i södra Sverige. Att rovdjuren ökar i antal är en effekt av att de olika arterna fridlystes från jakt. Arten hade vid fridlysningsåret 1965 länge varit föremål för hård förföljelse.

Fler rovdjur har inneburit att motsättningarna kring rovdjurspolitiken ökat. Detta faktum är också något som beslutsfattare tagit hänsyn till i den nuvarande lagstiftningen. Där stipuleras att Sveriges vargpopulation inte får överstiga 210 individer. Vid en jämförelse mellan den gamla lagen (2000/01:57) och den nya (2008/09:210) kan konstateras att en miniminivå på 200 vargar nu drastiskt förändras till att bli ett övre tak på högst 210 vargar. Detta har i ett slag möjliggjort vargjakten vi sett i dagarna, en jakt som Sveriges naturvårdsorganisationer stark fördömer. Sveriges beslut att endast tillåta en vargstam på 210 djur kan därigenom strida mot EU:s Art- och habitatdirektiv. Något som Naturskyddsföreningen nu vill få prövat av EU-kommissionen.

Illegal jakt har påverkat

Hur har då denna förskjutning av rovdjurspolitiken fått fortgå? Har regeringen blivit förd bakom ljuset av vargmotståndarna? En orsak till omsvängningarna i Sveriges rovdjurspolitik har varit den illegala jakten. Enligt Brå fanns det mellan 140 och 170 vargar i Sverige under perioden 1998–2006 och av dessa dog hälften av 42 radiomärkta vargar av misstänkt illegal jakt. Att tillåta licensjakt har därför varit med förhoppningen om minskad illegal jakt samt ökad acceptans för vargen. Dock har den illegala jakten fortsatt efter införandet av skyddsjakt på lodjur. Den illegala jakten på lodjur bedöms nu vara lika stor som skyddsjakten.

De organisationer och personer som hörts och setts mest i rovdjursdebatten har ofta varit de som anser att rovdjur hotar tamboskap samt omöjliggör vistelser i naturen. Dessa grupper har i och med den nya lagen nu mera aktivt fått delta i rovdjursförvaltningen. Beslutsfattandet har därmed delegerats från Naturvårdsverket till länsstyrelsen och dess underliggande viltförvaltningsdelegationer.

Är det då inte bra att rovdjursförvaltningen flyttas till länen där rovdjuren finns? Visst är det bra med decentralisering, men ska verkligen de som är mest negativa till rovdjuren också var med och besluta om djurens levnadsvillkor? Enligt Brå anser de som har naturen och jakten som livsstil att rovdjuren är en konkurrent om jaktbart vilt, ett hot mot den egna säkerheten samt ett ekonomiskt hot mot den egna verksamheten.

Genetisk förstärkning från ryska vargar inte möjlig

I riksdagsbeslutet står att genetisk förstärkning av den skandinaviska vargpopulationen skall ske genom licensjakt samt förflyttning av vargar med östligt ursprung. En genetisk förstärkning från finsk/ryska vargar är dock inte möjlig eftersom vargen inte tillåts breda ut sig i renbetesområdena. Det är näst intill omöjligt för vargar att vandra från finska gränsen ner till de svenska utbredningsområdena. Att skjuta av den svenska stammen och sedan transportera vargar för utsläpp är ett projekt som varken bygger på forskning eller praktisk erfarenhet. Enligt Skandulv bör också licensjakt skona alfadjur och individer som har invandrat från öst. En slumpmässig jakt kan i värsta fall medföra att både alfadjur samt genetiskt friska djur försvinner från den svenska vargpopulationen.

Riksdagen har bestämt att vi ska ha rovdjur i den svenska faunan vilket också en majoritet av den svenska befolkningen stöder. Vid den senaste undersökningen från 2009 gjord av SLU, svarade en majoritet (64–73 procent) på nationell nivå och i rovdjurslänen (56–70 procent) att de fyra stora rovdjuren skall finnas kvar. Svenskarna har alltså en klart positiv inställning till bevarandet av de svenska rovdjuren.

Men för att bevara rovdjuren så måste vi också tillåta rovdjuren att leva efter sitt biologiska beteende. Vargar bör också bli accepterade av renskötare i renbetesområdena och vargar bör också kunna leva sida vid sida med jägare och uppfödare av tamboskap. Har man som medborgare bestämt sig för att bosätta sig i närheten av vargens utbredningsområden har man också gjort ett val av att bo nära rovdjur. Och när rovdjur fäller tamboskap finns bra ersättningsregler samt möjlighet till skyddsjakt då vissa individer inte agerar efter sitt naturliga beteende.

Behövs minst 1 000 djur

Vi svenskar har heller ingen rätt att kräva av andra nationer att de ska värna om utrotningshotade arter om vi inte ens kan skydda våra egna arter. En vargstam på 200 djur är inte biologiskt försvarbar. Enligt Naturskyddsföreningen bör det finnas minst 1000 djur för att stammen vetenskaplig skall anses som gynnsam. Och att tillåta jakt på en vargstam på 200 individer är oförsvarbart och mycket oetiskt och strider dessutom mot internationella överenskommelser om artskydd.

En rovdjurspolitik som låter sig styras av krafter som länge har verkat för att få bort de svenska rovdjuren från den svenska faunan är ett svek mot hela den svenska befolkningen som klart deklarerat att vi vill ha kvar de stora rovdjuren i de svenska skogarna.

Veronica Ekström

folkpartist och aktiv i nätverket Bevara och skydda Vargen! (Save the Wolf! )