Svenska folket ger i allmänna val ledamöterna i uppdrag att vara lagstiftare. En lagstiftning som vi medborgare kanske inte alltid är nöjda med. Men så länge vi lever i en representativ demokrati får vi acceptera besluten. Är vi inte nöjda kommer det nya val. Lagstiftning sker inte så lättsinnigt som debattinlägget ger sken av. Det är många parter som ger sin syn innan beslut klubbas i kammaren.

Att hävda vargjakten är ett beställningsjobb är på gränsen till löjeväckande. Den högljudda del som Gunnar Gillberg tillhör har inte skrätt orden för att vi skall ha en vargstam som får utbreda sig i princip fritt. Det är definitivt inte så att jägarna har monopol på hur faunan skall se ut. Jakten är inte fri om någon skulle tro det. Skogsbolagen är en tung part som vill hålla nere klövviltstammarna på grund av skador på skogen. På många håll är faktiskt klövviltet sällsynt.

Djurhållare hörs inte i debatten

En part kommer sällan fram i debatten och de är de som är djurägare i ulvland. Vi som är anställda och förtroendevalda inom LRF får samtalen från förtvivlade medlemmar som fått djur rivna, till döds eller med svåra skador, eller där djuren skrämts genom staket och försvunnit ut i skogen eller i värsta fall ut på vägar och järnvägar.

Det är en djupt chockartad upplevelse att se sina djur med tarmarna hängande utanför kroppen. Att avliva dem är ingen nöjsam sysselsättning. Varje rovdjurskada är något som sätter stora spår hos både ägare men även i den del av djurflocken som överlever. Att säga att skadorna är begränsade kan väl i och för sig vara rätt om man ser till hela tamdjurspopulationen. Men för den drabbade är det verkligen inte något som ägaren tar lätt på. Därtill kommer att vargen i regel kommer tillbaka för fler raider. Vargen river även betydligt fler djur än den behöver för sin överlevnad när den kommer in i en fårflock.

Det måste lyssnas mycket mer på dem som är djurhållare i vargtäta områden. Gunnar Gillberg negligerar dem helt. Att inte bli lyssnad på av dem som upplevs som överhet ger upphov till ännu mera irritation hos djurägarna. För det är väl inte så att deras åsikter inte betyder något?

Steg på vägen för bättre dialog

Riksdagens beslut om regional rovdjursförvaltning är ett steg på vägen till bättre dialog i vargland. Likaså beslutet är beslutet om licensjakt på varg ett steg i den riktningen.

Biologisk mångfald är inte bara rovdjur i naturen. Det är även ängs- och hagmarker som kräver betande djur för sin överlevnad. Men med varg strykande i hagarna är det inte intressant med betesdrift.

Tänk också på att bete för i stort sett alla husdjur är krav från lagstiftaren. Hur mycket betesdjur finns i länder med mycket varg? Det är inte heller så att så kallade vargstängsel är det allena saliggörande botemedlet mot angrepp. Det är stort arbete med uppsättning och skötsel av staket och kostnaderna är höga även om länsstyrelsen skulle betala en del. Kanske så höga kostnader att djurhållningen upphör.

Visst skall vi ha en genetiskt frisk vargstam i Sverige. Men då måste stammen regleras precis som den oberoende forskningen hävdar.

Birgit Jönsson
företagsutvecklare, LRF Västra Sverige