För att nå ut är politiker beredda att gå dit folk är och just nu hänger en stor del av samhället online. Därför ser vi politiker på Facebook och de försöker kommunicera via Twitter. Till och med myndigheter hänger på Facebook och diskuterar om de ska twittra. Problemet är att de saknar reellt intresse, förståelse eller kunskap om vad de ska ha de nya medierna till.

Dagens kommunikationsrevolution sker inom de så kallade sociala medierna och den förste bland revolutionärerna är Twitter. Begreppet sociala medier är illa valt eftersom det är en tautologi – hur skulle medier kunna vara annat än sociala? Att politiker och myndigheter finns på Facebook skadar inte, det är trots allt bara ett stelt nätverk.

Reinfeldt förstår att undvika sociala medier. Hans ”fanpage” har 1 500 anhängare. Gruppen Vi som vill att Fredrik Reinfeldt ska leva på existensminimum! har 22 000 medlemmar. Även Norges statsminister Jens Stoltenberg undviker deltagande men har 46 000 anhängare. Det är svårt att tolka Facebooks politiska betydelse, men användning skadar inte.

Problemen börjar när politiker försöker sig på Twitter som är mikrobloggandets Google, inte ensam med klart dominerande. Mikrobloggande i sig är en omstridd kommunikationsform. Alla har en mening och medelväg saknas: antigen hatar eller älskar du Twitter.

Ett slags följa John

Det som sker i Twitter är att användare väljer vilka andra de ska följa. Alla som följer en användare kan sedan se dennes kommunikation. Användare följer många andra och ett meddelande eller tweet blir bara ett i ett ständigt flöde av tweets. Den som följer ser en lista över de senaste inläggen, de äldsta försvinner från skärmen och ur medvetandet – det är en kommunikationsform i nuet.

När en användare vill kommunicera är denne begränsad till 140 tecken inklusive mellanslag. Denna tekniska begränsning leder till fokus på kärnfrågan. Bristen på direktmottagare leder till en personcentrerad kommunikation. Flyktigheten skapar fokus på nu.

Ett typiskt tweet: Frukosterar på Zenit med @Isabellestahl och @monki. Lite rädd för alla barnen, de kan ju tänkas ha sån där läskig influensa. (användare lillmacho).

Detta är banal information. Vissa skulle påstå att detta enbart kunde vara relevant för den som vill vara där.

De som kommer med den senare kritiken försöker applicera en felaktig kommunikationslogik på Twitter. Twitter är ett fyrdimensionellt cocktailparty där alla går runt och minglar och pratar om djupa och banala saker. Ineffektivt om målet är att bli full, mätt, föra djupa dialoger eller lära sig meningen med livet. Men på ett cocktailparty skapas kontakter, byggs mening och samförstånd. Fördelen med Twitter, den fjärde dimensionen, är att jag deltar utan att vara där, bidrar med mitt perspektiv, berikas och berikar. Jag är social.

Måste delta i konversationen

Men det handlar inte om att lyssna när andra agerar. Vill man berikas måste man delta i konversationer med gamla och nya vänner. Samma regler gäller på Twitter som på ett cocktailparty – att stå tyst och lyssna funkar inte i längden. Därför meddelar twittrare sin banala och intressanta verklighet, kommenterar samhället omkring – allt från frukost till lagförslag.

Organisationer missförstår mediet och ser det som en kanal för att nå kunder/medborgare i stället för det sociala nav det egentligen är. Att missförstå Twitter kan stå organisationer dyrt. Ett exempel är företaget som förvandlade sitt anförande på Internetdagarna i november till marknadsföring. Åhörarna satt artigt kvar men på Twitter kom sanningen fram. Företagets seger förvandlades till ett pinsamt misslyckande. Badwill spreds via Twitter till bloggar och vidare ut till medier.

Ett annat exempel är den Norska twittraren evensr som saknade musik på itunes. Han beklagade sig:

”Forbannet, nå! iTunes Music Pass for Dave Matthews Bands nye skive er bare tilgjengelig i USA. Typisk! Ikke klag over piratkopiering.”

Då svarade en chef på Norska Warner Bro-thers:

”Teryeah: @evensr Da syns jeg du skal stjele den, så kan du skryte av prosessen på drittungebloggen din etterpå. Vil jo ikke at du skal vaere sint.”

Reaktionen lät inte vänta på sig, först Twitter sedan bloggar, tryck, radio och tv. Miljoner på PR och marknadsföring förstörd på 138 tecken och en stunds oreflekterad kommunikation.

Staten tror sig se föredelar med Twitter och börjar ge sig in i leken. Drömmen är en ökad demokrati genom förenklad kommunikation, men är detta anledning nog för staten att twittra?

Twitter är en konversation medan staten är en institution. Alla försök att konversera med organisationer är dömda att misslyckas. Vi konverserar med individer och vilka individer skulle vi konversera med i staten? Vad skulle de kunna säga? Endast de med tillräckligt höga befogenheter skulle kunna säga något meningsfullt men de är troligtvis inte tillgängliga på det sättet.

En vilsen gäst

När stat och företag försöker twittra ger de krampaktigt sken av en konversation men staten gör sig inte bra i avslappnade sammanhang. Utan likt en vilsen gäst i illasittande kläder hänger vissa myndigheter på Twitter. De talar med myndig stämma, informerar från ovan, under kontorstid – ingen vill egentligen höra. De är inbjudna av plikt eller för att elakt narras med.

Konflikten kan inte undvikas när den officiella hierarkin möter idéernas marknadsplats och resultatet är givet: partyfolket skäms, skrattar lite generat och undviker dialog. Staten är dammsugarförsäljaren som inte förstår de sociala reglerna som gäller på festen. Twitter är inte en marknadsföringskanal, det är en konversation.

Mathias Klang