Den 21 oktober fattade riksdagen ett mycket märkligt beslut. Den svenska vargstammen får tills vidare inte överstiga 210 individer. Samtidigt som nyheten om riksdagsbeslutet presenterades i Göteborgs-Posten den 22 oktober fanns också en liten notis om att antalet viltolyckor blir fler och dyrare. Under det gångna året har drygt 29 000 viltolyckor inträffat och sex personer har omkommit i kollisioner med älg.

Orsaken till problemen är de ökande stammarna av älg, rådjur och vildsvin. Det finns med andra ord gott om klövvilt i skogen. Detta är en intressant bild att ta med sig när man funderar över det aktuella riksdagsbeslutet att reducera den svenska vargstammen.

Häpnadsväckande liten vargstam

Den 2 januari 2010 startade avlivningen av 27 vargar. Till detta kommer eventuell överskjutning och skyddsjakt under året som kommer. Jakten har mötts med glädje av vissa jägare (12 000 modiga drog ut på jakt den 2 januari) medan andra anser att alla våra cirka 250 vargar borde utrotas helt och hållet. I relation till exempelvis Spaniens cirka 2 500 vargar och Greklands omkring 2 000 är den svenska vargpopulationen häpnadsväckande liten, i synnerhet med tanke på att Sverige både är stort, glest befolkat, och i alla avseenden lämpligt för varg.

Varför ska det då bara få finnas 210 vargar? Ja, något vetenskapligt stöd för denna siffra finns inte. Det finns heller ingen relation mellan den skada våra drygt 250 vargar gör och beslutet om jakt. De skador på tamdjur som förekommer är mycket begränsade och förebyggande åtgärder i form av rovdjursavvisande stängsel har visat sig vara mycket effektiva.

De flesta för en livskraftig rovdjursstam

En klar majoritet av den svenska befolkningen (drygt 70 procent) är också positiva till livskraftiga rovdjursstammar. Det är i stället helt och hållet ett beställningsjobb från delar av jägarkåren. Genom ett massivt lobbyarbete har jägarna fått våra politiker att tro att landsbygden fullkomligt vimlar av vargar. Kvinnor och barn är hotade och en hel livsstil är på väg att gå under.

I själva verket handlar det om det egna intresset. För det första så vill jägarlobbyn bibehålla den överdimensionerade klövviltstammen som finns i dag. Jägarna vill med andra ord inte dela med sig av det enorma överskott på älg, rådjur och vildsvin som finns i landet. För det andra så orsakar vargen problem för dem som jagar med lösdrivande hund. Även om en överväldigande majoritet av alla jakthundar förolyckas i trafiken eller genom vådaskott, så omkommer eller skadas regelbundet jakthundar när de konfronteras med vargar.

Men betyder detta att vargen måste utrotas eller inte ges möjlighet att uppnå en livskraftig stam? Ja, uppenbarligen, om vi frågar delar av jägarkåren. Frågan är vilket annat fritidsintresse, som skulle ges rätten att mer eller mindre utrota en djurart? Förmodligen inget. Skulle sport- och fritidsfiskarna kräva att havsörn och säl utplånas ur den svenska faunan så skulle vi skratta åt förslaget. Jakten, däremot, tycks spela i en helt annan division. Sedan lång tid har den svenska faunan reglerats till förmån för det egna intresset och uppenbarligen finns inga planer på att ge avkall på denna princip. Nu har man alltså till sist lyckats få tillstånd en avskjutning och begränsning av en vargstam som är ytterst sårbar.

När Sverige för första gången tog över ordförandeskapet i EU 2001 diskuterades frågan om biologisk mångfald. EU-länderna enades om att 2010 var det år då förlusten av biologisk mångfald skulle ha upphört i EU-området. Det kan tyckas som en ödets ironi att den svenska regeringen och riksdagsmajoriteten firar detta år med att tillåta jakt på en av de mest hotade arter vi har i landet.

Sveriges rykte svärtas ned

Beslutet om jakt på varg är, mot bakgrund av detta, en skandal i svensk naturvård och det innebär om inte annat att Sveriges rykte som en ekologiskt medveten nation och en nation som tar ansvar för den biologiska mångfalden, är förbrukat för lång tid fram-över. Det blir med andra ord svårt för Andreas Carlgren att ha synpunkter på hur Ryssland, Kina eller Indien ska förvalta sina tigrar och snöleoparder, när vi själva inte tycks ha råd med en livskraftig population av varg.

Förhoppningsvis kommer den majoritet av den svenska befolkning som har förstått vikten av biologisk mångfald, och som ser livskraftiga rovdjursstammar som en tillgång och inte som ett hot, att visa detta i nästa val. Kanske får vi då politiker som har modet att bryta jägarnas monopol över hur den svenska faunans sammansättning skall se ut.

Gunnar Gillberg

medlem i Naturskyddsföreningen och Svenska Rovdjursföreningen