Utgången i Köpenhamn blev en besvikelse: det blev inga fasta åtaganden, inga tidtabeller, bara en hänvisning till tvågradersmålet och allmänna formuleringar i den text, som förhandlades fram mellan USA, Kina, Indien, Brasilien och Sydafrika, och som sedan helt enkelt noterades av flertalet andra deltagare. Även om de största utsläpparna av koldioxid stod bakom texten kan resultatet inte ses som ett riktigt steg framåt.

Det har kommit många versioner av hur de sista timmarnas förvirrade förhandlingar egentligen gick till. Man har talat om dåligt danskt ordförandeskap, om oenighet i 77-gruppen, om kinesisk arrogans och så vidare.

Men skuldfrågan till det bleka resultatet har redan ältats tillräckligt och ska inte behandlas här. Nu gäller det att se framåt: hur ska förtroendet mellan parterna återställas, hur ska förhandlingarna komma igång igen inför nästa partskonferens i Mexiko City på senhösten 2010? Det blivande mexikanska ordförandeskapet har redan ett uppdrag att försöka få fart på processen. Den mexikanska rollen kan bli både betydelsefull och positiv, eftersom Mexico ligger i skärningspunkten mellan nord och syd, och har hög kompetens i klimatfrågan.

Men Köpenhamnskonferensen reser också andra, mera fundamentala frågor. Är FN-systemet överhuvudtaget kapabelt att tackla en så omfattande och komplicerad problematik som klimatförändringarna? Vore det inte bättre att de länder som i dag är ansvariga för drygt nittio procent av utsläppen av koldioxid och som träffas i MEF (Major Economies Forum) hade en egen förhandling och gjorde en egen överenskommelse? De skulle också kunna förhandla om bistånd och överföring av teknologi till fattiga u-länder.

På det sättet skulle man också undvika de blockeringar som skapas av en ibland dåligt fungerande och oenig u-landsgrupp i FN-förhandlingarna. (Köpenhamn var ett tydligt exempel med ett svagt men extremt militant ordförandeskap av Sudan i 77-gruppen.) 

I argumenteringen efter Köpenhamn har man också talat om att den traditionella FN-modellen med krav på enighet i besluten borde ersättas av kvalificerad majoritet, vilket innebär att en liten grupp stater inte längre skulle kunna blockera beslutsprocessen. Alla dessa förslag är i många avseenden rimliga och bör övervägas noga.

Den här typen av reformtänkande blir särskilt viktig, eftersom klimathotet är ett exempel på en ny form av internationella relationer.

Vi kan inte förhandla med klimatet

Själva grunden är hotets karaktär. Klimatförändringar kan inte knytas till en enskild nation eller en koalition av länder. Hotet ligger inom oss själva, våra livsstilar och konsumtionsmönster. Vi kan inte förhandla med klimatet och i många avseenden är vi alla på samma sida. Det är något väsensskilt från traditionell säkerhetspolitik. Men samtidigt utmanar åtgärder på klimatområdet starka ekonomiska och politiska intressen och effekterna är inte neutrala i förhållande till länders relativa status i världen. Den här typen av problem blir särskilt svårhanterliga i dagens kris i den globaliserade världsekonomin. Av dessa skäl är också kopplingen mellan internationellt agerande och den ekonomiska och sociala situationen på hemmaplan mera tydlig och omedelbar än i traditionell utrikespolitik.

Nya grupper uppträder militant

Den nya diplomatin präglas också av att mindre stater, som sällan deltar aktivt i de stora diplomatiska sammanhangen ser vitala intressen hotade, och därmed blir mera aktiva i exempelvis klimatförhandlingarna. Tydliga exempel är de små öststaterna eller fattiga länder i Afrika, som alla hotas tydligare än andra av klimatförändringar. Det kan också röra sig om Opec-länder som av helt andra skäl ser vitala intressen påverkas av åtgärder mot klimathotet. Tillsammans innebär detta att nya påtryckningsgrupper uppträder militant och effektivt i förhandlingarna.

Alltsedan Rio-konferensen och klimatkonventionen 1992 har dessa tendenser varit mer eller mindre tydliga i ett stort antal multilaterala möten om globala miljöproblem. Men Köpenhamn tog den nya diplomatin ett steg vidare. Slutförhandlingarna visade hur ett antal små länder med specifika intressen kunde driva världens politiskt och militärt ledande nationer till en för dem helt ny förhandlingssituation. Och under tiden demonstrerade tusentals företrädare för internationella NGO:s på gatorna utanför Bella Center, och medverkade också till att där innanför skapa en atmosfär av ny spänning och därmed också nya förhandlingsförutsättningar.

Ingen framgång för klimatskeptikerna

Möjligen kommer de närmaste månadernas förhandlingar att peka på en återgång till mera traditionella former av diskussioner.  Kanske kommer det också att sägas att det var ett misstag att leda konferensen fram mot ett toppmöte med stats- och regeringschefer utan att klarlägga förutsättningarna: normalt brukar man ju på den nivån bara förhandla med andra stormakter eller enbart samlas för att skriva på avtal.

Det här innebär ju inte att den vanliga utrikespolitiken minskar i betydelse. Den kommer att samexistera med den nya diplomatin: i det avseendet kan väl Köpehamn också vara en milstolpe, med ett självmedvetet Kina, som tydligt markerade sina ambitioner.

Avslutningsvis bara en viktig aspekt när man framöver ska behandla Köpenhamnkonferensens betydelse för processen. Mycket litet hördes om climategate: klimatskeptikerna hade ingen framgång. Om hotets allvar finns inga tveksamheter, IPCC:s slutsatser ger ramen för det fortsatta arbetet, och oron gäller snarast accelererande klimatförändringar, särskilt i Arktis.

Och vi måste också påpeka att det bortom alla kontroverser i Köpenhamn gjordes stora tekniska framsteg på olika områden, exempelvis anpassning, finansiering och inom skogsfrågorna. Köpenhamn var en besvikelse, men inte ett hinder för den fortsatta förhandlingen om effektiva globala åtgärder mot klimathotet.

Bo Kjellén

Forskare och författare till bland annat ”A New Diplomacy for Sustainable Development” om en ny diplomati för hållbar utveckling