Integrationspolitiken befinner sig i en återvändsgränd. Samhället verkar allt mer uppdelat i etniciteter och religioner. Identitetspolitiken nådde sin höjdpunkt under Mona Sahlins tid som minister.

Opinionskänslig, som hon alltid har varit, konstruerade Sahlin en socialdemokratisk omhändertagande politik, som förvärrat segregationen. Alliansen har inte lyckats bryta utvecklingen. Hur kunde det bli så fel med så goda intentioner?

Nyanlända har en specifik situation. De behöver ett arbete, bostad och skola till barnen. Oavsett nationalitet, etnicitet, religiositet, hudfärg eller kön delar migranter, vid en viss tidpunkt, samma erfarenhet och behov. Men den statliga styrningen av invandrade personer slutar inte efter etableringsfasen.

Jag invandrade, som barn, till Sverige och minns omställningen. Men även mina barn, som har en svensk far, förblir svenskar så länge de är laglydiga.

Om de skulle gå arbetslösa eller begå brott flyttas de in i statistiken över invandrare och erbjuds samhällets skyddsnät och stöd som just sådana.

Hör det hemma i en demokrati att fastställa blodsband och utöva politik utifrån det?

Jag tycker inte det.

Synen på invandrare som en kollektiv grupp är tydligast i politiken. Oavsett hur mycket politikerna betonar vikten av att se alla som individer, talar verkligheten ett tydligt språk. Integrationsprojekt har kostat enorma summor. Till vilken nytta?

Vi har två parallella system på bostads- och arbetsmarknaden. Ett som är till för alla svenskar och ett annat som träder i kraft om individen återfinns i SCB:s statistik över invandrare. I lågkonjunkturer växer integrationsinsatserna i takt med arbetslösheten.

Förhandlingslika samtal

Samtalet kring integration har kommit att allt mer handla om muslimer. För att nå ut till muslimer, som av alla partier ses som en stor väljargrupp, har man riktat in sig på att föra dialog med muslimska företrädare. Dessa har inte varit sena att utnyttja det förhandlingsliknande samtalet och krävt religiösa rättigheter.

Inga andra grupper knyts så hårt till religion som muslimer. Som om islam vore en etnicitet. Få intresserar sig för katolska kyrkan för att föra en dialog med svenskar med sydamerikansk anknytning, exempelvis.

Hur kunde det bli så här?

Invandrare förblir invandrare i Sverige. Även efter etableringen. För att hantera de nya invånarnas specifika behov, lagstiftades om att ickesvenska medborgare fick gifta sig reda vid 15 års ålder. FN rapporterade Sverige och påpekade att det var att tillåta barnäktenskap. Sverige stod på sig med hänvisning till att det fanns andra kulturer som borde respekteras.

I samma kulturrelativistiska anda har integrationspolitiken bedrivits i över trettio år i Sverige. Det verkar finnas olika sorters människor som har olika behov. Forskare med förankring i postkoloniala teorier och kulturrelativism har försett olika socialdemokratiska integrationsministrar med tankegods.

Lägg till en statisk syn på bostadsmarknaden, arbetsmarknaden och allt mer segregerande skolsystem. Sakta försvinner de mötesplatser där vi tidigare träffades och lärde känna varandra.

Det är viktigt att påpeka att allt detta har skett i all välmening. Vi kan konstatera att det inte har pågått några djupsinniga filosofiska samtal kring individuella och kollektiva rättigheter och konsekvenserna av en politik som utgår från kollektiva tillhörigheter.

Vem orkar vara invandrare eller muslim på heltid? De flesta är hyresgäster, grannar, lärare, entreprenörer, yrkeskvinnor, student och mycket annat under hela sina liv. De flesta identitetsramarna i livet har olika betydelse vid olika tidpunkter i våra liv och sammanfaller ibland. Vi lägger med andra ord olika betoningar på identiteter beroende på var vi befinner oss i livet. Varför har staten i sin politik valt att stigmatisera en del av befolkningen i invandrarskap och religion?

Kollektiva gemenskaper viktiga

Identitetspolitiken är ett resultat av våra politikers oförmåga att föra idédebatt och förstå statens roll. Lägg till en opinionskänslighet som lätt övergår till populism och banar väg för symbolpolitik.

Härmed inte sagt att muslimer och kurder inte bör organisera sig eller känna gemenskap. Yttrandefrihet och föreningsfrihet gäller alla i Sverige. Kollektiva gemenskaper är viktiga för oss alla men vi ska inte stigmatiseras i dem. I de bästa av världar kan vi komma och gå ur gemenskaperna utan negativa konsekvenser. Det är statens uppgift att garantera. Inte att tvärtom bidra till en stigmatisering av individen i olika kollektiv.

Vän av ordning påpekar här att det finns diskriminerande strukturer mot muslimer och invandrare. Tyvärr är det en del av sanningen.

Människor diskrimineras dagligen och främlingsfientligheten är en verklighet som påverkar männi­skors liv och handlingsutrymme. Men Mustafa som blir diskriminerad på arbetsmarknaden är inte behjälplig av att Aisha Khalif får bära niqab på sin arbetsplats som lärare.

Eller att Abdd al haqq Kelian hjälper Nobelmuseet att censurera en utställning om yttrandefrihet. Mustafa kanske är en av dem som vill förbjuda niqaber och håller det fria ordet högt. Med andra ord; muslimer är en mycket heterogen grupp.

Invandrare är inte en kropp som man kan straffa eller kompensera kollektivt. I den rådande identitetspolitiken stigmatiseras individen ytterligare.

I Sverige sker det även av staten, vars uppgift är att behandla varje medborgare lika. Vårt politiska och intellektuella etablissemang har helt enkelt gått vilse i strukturerna.

Statens roll är att inte skilja på individer, utan garantera invånarnas fri- och rättigheter. Samma för alla. Varken mer eller mindre. Helt oberoende av föräldrars ursprung. Om vi lyckas med det så är halva jobbet gjort.

Dilsa Demirbag-Sten

journalist och författare