Kritiken mot elbehandlingar, ECT, har inte gällt eventuella förtjänster, utan biverkningar som är dåligt utforskade.

Anders Printz, Socialstyrelsens hälso- och sjukvårdschef säger i ett pressmeddelande 23/11-09, inför den kartläggning av ECT som nu påbörjas: ”Men det finns också fall där patienter fått biverkningar i form av omfattande och bestående minnesstörningar". Och ”Vi är oroade över uppgifterna om förekomsten av svåra biverkningar".

SBU säger i rapport 166 från år 2004 Behandling av depressionssjukdomar, vol 2, sid 132: ”…risken för kognitiva bieffekter fortfar att skrämma” och säger också att ”Många kliniska frågor är fortfarande bristfälligt besvarade". Det SBU syftar på är kvarstående minnesproblem och andra kognitiva störningar och de som är skrämda är fackfolket.

Har känt till kunskapsbristerna

Psykiatrin och dess företrädare har känt till kunskapsbristerna på området, men dolt dessa för anhöriga och patienter. Samtidigt har man mer än fördubblat antalet ECT-behandlingar under innevarande decennium, från 18 000 år 2000, till 45 000 i nuläget (SVT:s beräkningar), trots en ofullständig registrering och en bristfällig forskning. Det är oansvarigt.

Jan-Otto Ottoson hävdar i sin replik att ”…läkemedel, psykoterapi och ECT har bidragit till att minska självmorden i Sverige”. Han hävdar vidare att ”En nollvision för självmord förutsätter att psykiatrin har fortsätt tillgång till alla behandlingarna”. Men självmordens, sedan 1980-talet nedåtgående trend, började plana ut vid millennieskiftet samtidigt som den spektakulära ökningen av ECT började. Det är alltså inte givet att ECT alltid räddar liv: Rent statistiskt verkar det vara tvärtom.

Stränga diagnoskriterier har övergivits

Att behandlingarna ökat så radikalt i antal beror på att psykiatrin har övergivit de stränga diagnoskriterierna (djup och livshotande depression) som tidigare ansågs berättiga ECT-behandling.

Psykiatrins halvsanningar och döljande av riskerna kommer ur välvilliga fraser liknande den som J-O Ottosson fäller i sin replik: ”Långvariga problem är mycket ovanliga”. Ett påstående utan grund. Forskning och dokumentation är bristfällig och, när det gäller längre tidsperspektiv, i det närmaste obefintlig.

Till dess forskningen kommit längre bör användningen av långa behandlingsserier, som nu verkar har slagit igenom, stoppas. De tidigare striktare kriterierna för användningen bör vara ett tak. Psykiatrin har visat sig oförmögen att ta det ansvaret. Man har inte ens fullgjort sin lagstadgade anmälningsplikt. Därför bör Socialstyrelsen aktivt gripa in gentemot psykiatrin för att stoppa överanvändningen.

Ulf Carlsson

intressepolitiskt ansvarig för RSMH Livet och Distrikt RSMH Västra Götaland