Vad kan vi förvänta oss av klimatkonferensen i Köpenhamn? Vi har fått besked om att president Obama kommer dit på sin väg till Oslo för att ta emot Nobels fredspris. Det hade naturligtvis varit bättre om Obama kommit till konferensens slutskede en vecka senare, då andra stats- och regeringschefer väntas vara på plats. Men eftersom senatens behandling av nödvändig nationell lagstiftning ännu inte kommer att vara avslutad kan Obama knappast själv engagera sig i realförhandling under Köpenhamnsmötet. Däremot kan man hoppas på att hans framträdande visar USA:s vilja att satsa på ett nytt globalt klimatavtal och därmed öka möjligheterna för en politisk uppgörelse i Köpenhamn.

Förväntningarna sjönk ju ordentligt för några veckor sedan, då det blev klart att det inte längre fanns möjlighet att nå hela vägen fram till ett legalt bindande avtal under COP 15. Det hade varit ambitionen med den intensiva förhandlingsprocess som inleddes vid partskonferensen på Bali i december 2007, och som under de senaste månaderna fyllts med nästan oavbrutna förhandlingsmöten och konsultationer. Sverige som EU-ordförande har varit särskilt hårt engagerat, eftersom EU även under den här processen har haft en pådrivande roll. Trots allt visade det sig ändå omöjligt att hinna igenom hela den komplicerade förhandlingsmaterian. Därför måste man i Köpenhamn sikta på ett politiskt beslut på högsta nivå, som senare får utvecklas till ett legalt bindande avtal.

Ett politiskt risktagande

Under den senaste veckan har Obama preciserat USA:s möjliga utsläppsminskningar med 2005 som basår till 17 procent år 2020 och 83 procent år 2050, vilket ligger i linje med den klimatlagstiftning som redan antagits i representanthuset. Även så är det ett politiskt risktagande med tanke på att förhandlingarna om administrationens förslag fortsätter i senaten, och inte kommer att vara avslutade under de närmaste veckorna.

Kinesiska och indiska ledare har för sin del sagt sig beredda att acceptera åtaganden om att dra ner på den ökning av utsläppen som kunde förutses med tanke på den snabba ekonomiska tillväxten. Där handlar det alltså inte om att göra reduktioner från en viss nivå, utan att bromsa ökningstakten genom att frikoppla utsläppen från tillväxten i ekonomin.

Det är i och för sig ett viktigt steg med tanke på ländernas väldiga betydelse för världsekonomin och deras tidigare absoluta motvilja mot att göra kvantifierade åtaganden. Men det innebär att världens totala utsläpp av koldioxid kommer att fortsätta öka efter 2020. Och hur lång tid har vi på oss?

Därför måste det politiska trycket för konkreta resultat i Köpenhamn hållas uppe, och med tanke på EU:s roll i processen vilar ett tungt ansvar på det svenska ordförandeskapet. Dramatiseringen av ett avgörande möte på högsta politiska nivå är i sig en förutsättning för att nå bortom regeringarnas hittillsvarande positioner och skapa ett paket där alla kan se sig som vinnare. Men samtidigt måste uppgörelsen vara tillräckligt tydlig och precis i de avgörande frågorna. Den politiska uppgörelsen får inte ifrågasättas när man senare ska bygga upp en komplicerad legal struktur.

Dessa beslut måste tas nu

Vad måste då beslutas i Köpenhamn? Åtminstone detta:

l Ett kraftfullt uttalande om klimathotets karaktär och riskerna med den mänskliga påverkan på globala naturliga system.

l Tydliga indikationer på legala strukturen av det eller de multilaterala avtal som ska gälla efter 2012.

l Godkännande av målsättningen att jordens medeltemperatur inte får stiga mer än 2 grader Celsius. Ett generellt globalt utsläppsmål på 50 procent för 2050, vilket innebär minskningar med 80-90 procent för industriländerna. Indikativa mål för 2030.

l Precisa utsläppsmål för 2020 för industriländerna och de stora, snabbt växande u-länderna.

l Ett snabbt åtgärdspaket för att stödja u-länders utsläppsminskningar och anpassningsåtgärder. Tydliga indikationer på storleken av och institutionerna för finansiella överföringar och satsningar på ny teknik.

l Klara besked om spelreglerna för utsläppshandel och andra finansiella mekanismer med sikte på stabilitet på de nya utsläppsmarknaderna.

l Regler om hanteringen av skog- och markfrågor, både i perspektivet av dessa ekosystems kapacitet att absorbera koldioxid, och avskogningens stora betydelse för utsläppen.

Härutöver kan man hoppas på att Köpenhamn kan ta upp också andra frågor, som behovet av ökade insatser för att minska utsläppen av metan och andra gaser med klimateffekter, minskade utsläpp från flyg och sjötransporter, möjligheterna av nya internationella finansieringsmekanismer och så vidare. Men allra viktigast är enighet om det grundläggande innehållet i ett nytt avtal.

Det krävs också ett klart mandat för ett återupptaget möte med COP, med en exakt tidsplan. Den här frågan kan bli avgörande för bedömningen av Köpenhamnsmötet. Om man helt enkelt skjuter på den fortsatta hanteringen fram till nästa COP i Mexico City i slutet av 2010 finns stora risker för att dynamiken i processen klingar av, inte minst med hänsyn till kongressvalet i USA nästa år. Om mandatet å andra sidan blir ett återupptaget COP under första halvåret 2010 ger det en kraftfull signal om att klimatfrågan har högsta prioritet på högsta politiska nivå.

Det finns ingen tid att förlora

Det finns heller ingen tid att förlora. 2050 må te sig avlägset. Men om de stora omställningar av produktion och konsumtion som blir nödvändiga fram tills dess ska kunna genomföras krävs stora satsningar på forskningssidan och stora investeringar i nya energi- och transportsystem och i energisnålt byggande. Det kräver att de politiska signalerna skapar förtroende och ger ett tydligt underlag för rationella beslut av aktörerna inom världsekonomin, inte minst i perspektivet av den pågående ekonomiska krisen.

Bo Kjellén

tidigare chefsförhandlare för klimatfrågor i miljödepartementet, forskare vid Stockholm Enviroment Institute