Tomma ord om klusterbomber
Ett år har gått sedan Sverige skrev under konventionen mot klusterbomber. Sen har inget hänt, skriver bland andra Anna Ek, Svenska Freds och Jens Orback, Olof Palmecentret.
Relaterat
För exakt ett år sedan undertecknade nära hundra länder inklusive Sverige en konvention mot klusterbomber vid ett historiskt möte i Oslo. Avtalet kommer att sprida fred och säkerhet och rädda liv och är en upprättelse för alla de människor som har drabbats av klustervapnens förödande effekter.
Klustervapen har använts i en mängd krig runt om i världen, exempelvis i Afghanistan och Tjetjenien. I krigets spår skadar och dödar oexploderade delar från klusterbomber civilbefolkningen långt efter att kriget tagit slut. 98 procent av dem som skadas eller dödas är civila och 40 procent beräknas vara barn.
Att Sverige slutligen skulle skriva under konventionen meddelades av statsminister Fredrik Reinfeldt först två veckor före konferensen i Oslo. ”Vi ser det här som en viktig del i våra nedrustningsambitioner” sade Reinfeldt stolt. Men Reinfeldts besked tycks ha stannat vid tomma ord. Regeringen har ännu inte lämnat en proposition till riksdagen om att Sverige juridiskt ska förbinda sig vid konventionen. Tvärtom har arbetet i regeringskansliet kört fast. Allt talar för att regeringen inte kommer att kunna åta sig att förbjuda klustervapen före valet.
Illa dolt missnöje
Allt sedan Osloprocessen om att förbjuda klustervapen inleddes i februari 2007 har den svenska regeringen visat ett illa dolt missnöje med kravet på att avveckla vapnen och man har argumenterat för att svenska klustervapen ska undantas från förbudet.
Det framstår i dag som uppenbart att huvudanledningen för regeringen att skriva under konventionen var att vinna mer tid.
”Jag tror att vi talar om en process som kan vara ett decennium” sade utrikesminister Carl Bildt i en interpellationsdebatt i riksdagen den 28 november 2008 på en fråga om hur lång tid det kommer att ta att avskaffa det svenska klustervapnet.
I och med det svenska ordförandeskapet i EU är regeringens motvilja och senfärdighet inte bara en intern svensk angelägenhet. Den svenska passiviteten motverkar möjligheten att konventionen snabbt når den breda uppslutning som krävs.
Om regeringen genom undertecknandet i Oslo verkligen vill ”medverka till att vi minskar skaderisken för civila i krig” skulle man som ordförande i EU drivit på alla EU-länder att ratificera konventionen. I stället har Sverige varit handlingsförlamat och avsiktligt avstått från att driva på en gemensam EU-hållning. Nu står vårt hopp till nästa ordförandeland i EU, Spanien, som i mars blev första land att skrota sina drygt 4 700 klustervapen. För svenskt vidkommande ställer vi oss frågan om vi behöver vänta på en ny regering för att Sverige ska avskaffa sina klustervapen.
Anna Ek
Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen
Jens Orback
Olof Palmes Internationella Center
Kirsti Kolthoff
Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet
Lise Bergh
Svenska Amnesty
Aleksander Gabelic
Svenska FN-förbundet
