Följande har hänt: Phil Jones, en av världens mest inflytelserika klimatforskare och chef för Climate Research Unit i Storbritannien, har fått sin e-post stulen och utlagd på internet.

E-posten visar att Jones tillsammans med andra har utnyttjat sitt inflytande på ett djupt ohederligt sätt. Man har konsekvent dolt osäkerheten i sina resultat och samtidigt arbetat för att ingen som ställer sig kritisk till deras forskning ska kunna göra sig hörd.

Nätverket kring Jones inkluderar bland annat Michael Mann, känd för temperaturkurvan som liknar en hockeyklubba.

Det är möjligt att dra ett antal omedelbara och viktiga slutsatser från det som har hänt, men det är dessutom frestande att dra ett antal felaktiga. Låt oss börja med de felaktiga slutsatserna:

1) Affären visar att all klimatforskning och inte minst IPCC (FN:s klimatpanel) är humbug.

Det stämmer inte. Klimatet är svårt att begripa sig på men forskningen går framåt. När olika idéer tillåts mötas skiljs sakta och omständligt de hållbara resultaten från de osäkra och felaktiga. IPCC är ett försök att sammanfatta resultaten från all klimatforskning och står utan konkurrens när det gäller auktoritet på området.

2) Affären visar enbart att Phil Jones är en skurk, han får själv ta ansvar för sina handlingar och detta får inte påverka vår syn på klimatfrågan eller IPCC.

Detta är en misstolkning. Affären är omfattande och än så länge omöjlig att överblicka. Den berör redan nu några av de mest ledande inom klimatforskningen och IPCC. De avslöjade har genom sin forskning och sina positioner starkt bidragit till den dominerande synen i klimatfrågan. Det betyder att både den dominerande synen och bilden av konsensus i klimatfrågan måste skärskådas.

3) Affären får inte tillåtas störa det stora klimatmötet i Köpenhamn.

Tvärtom. Affärens kärna rör just bristen på öppenhet och ärlighet om de stora osäkerheter som finns i klimatfrågan. Alla politiska beslut som inte tar hänsyn till detta vilar på extremt lös grund. Vi borde ta ett djupt andetag och försöka lära oss något av det som har inträffat. Då kan denna affär bli en källa till vitalisering av både klimatforskningen och den politiska debatten i klimatfrågan.

Ohederliga forskare

Låt oss ta ett steg tillbaka och fråga oss hur det kunde bli så här. Orsaken kan inte vara att det finns ohederliga forskare, det har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Problemet är att ohederligheten har kunnat få en sådan omfattning, sådana konsekvenser och är så sammanflätad med den konsensus som upprätthålls i klimatfrågan. Orsaken måste sökas i hur forskningen styrs. De omedelbara och viktiga slutsatserna blir:

1) Det politiskt ställda kravet på konsensus från forskningsvärlden har varit förödande. IPCC och all den forskning som IPCC omfamnar har getts enorma resurser och producerat enorma mängder resultat. Priset har varit att alla resultat mals igenom en och samma kvarn för att komma ut som ett enda budskap, som alla kan förhålla sig till.

Problemet är inte att IPCC är dåligt utan att IPCC saknar konkurrens. Det är ett osvikligt recept på korruption.

2) Kravet på konsensus har lett till att osäkerheter sopas under mattan. Det har skapats en bild av att vi vet hur klimatet fungerar och att vi kan förutsäga hur det blir om hundra år. Det är inte sant. Sanningen är att det är extremt svårt att avgöra tillförlitligheten i förutsägelser om framtidens klimat.

3) Vi måste våga fatta beslut trots att underlaget är osäkert. Den forskning som bedrivs visar på en mängd möjliga och allvarliga problem, samt på olika sätt hur dessa problem kan hanteras. I slutändan är det en politisk uppgift att lyssna på denna kakofoni av röster och försöka väga dem mot varandra.

Hur kan det komma sig att hela det politiska spektrumet har ställt sig bakom idén om konsensus i en så oerhört komplicerad fråga? De rörelser som står för en mer radikal omordning av samhället, vänstern och miljörörelsen, finner naturlig näring i alarmerande budskap om hotande kris, men hur är det med den bredare delen av det politiska fältet?

Extremt kostsamt

Vändningen manifesteras av den så kallade Sternrapporten. Den skulle kunna sammanfattas med att det blir dyrt, men inte ruinerande, om vi genast tar itu med att hejda klimatförändringen medan det blir extremt kostsamt att inte göra det.

Efter Sternrapporten kan alla, också mitten och borgerligheten, säga att de vill ta itu med klimatfrågan och att lösningen är deras gamla goda idéer för samhällets utformande . Vänstern menar att i en så här livsviktig fråga måste det till statlig styrning och borgligheten menar att här biter bara marknadslösningar.

Finns det någon som kan påstå sig ha ändrat politisk ståndpunkt på grund av klimatfrågan? Viktigare är alltså inte klimatet. Eller?

Torsten Linders

doktor i oceanografi, Göteborg