Det är kul att forskare tar bladet från munnen och delar med sig av sin kunskap när det gäller bistånd och utveckling. Bo Rothstein bekräftar det jag med emfas hävdat i debatten under lång tid: det är väl belagt att bistånd försämrar mottagarlandets institutioner, och att dessa institutioner i sin tur är utvecklingens förutsättningar.

Men i stället för att dra den logiska slutsatsen att drastiskt reducera biståndet förordar Rothstein en förändring: vi ska ägna mer pengar och energi åt att bygga upp goda institutioner i mottagarländerna.

Jag har två invändningar:

1. Rothstein använder ett för snävt begrepp när det gäller institutioner. Med sitt statsvetarperspektiv fokuserar han på de formella aspekterna, så som lagar och regler. Men det finns en inflytelserik vetenskaplig tradition som betonar de informella aspekterna på institutioner, det vill säga normer, vanor och beteendemönster. Goda sådana låter sig knappast byggas upp av resursöverföringar utifrån. Och den grundläggande karaktären i den offentliga maktutövningen kan man inte förändra med aldrig så många Sidakonferenser.

2. Vi har redan gett bistånd till samhällsstyrning/institutioner, utan resultat. En lång rad vetenskapliga studier och utvärderingar har dömt ut bistånd till institutioner. Sedan Världsbanken började mäta kvaliteten på samhällsstyrningen i Afrika söder om Sahara 1993 har den legat still, trots miljarder dollar i bistånd som syftar till sådana förbättringar. Det finns till och med en hel del som talar för att det är rent kontraproduktivt, det vill säga att institutionerna försämras också av denna form av bistånd.

Om vi vet att vårt bistånd undergräver de viktigaste förutsättningarna för utveckling är det moraliskt oförsvarbart att förespråka fortsatt bistånd, hur politiskt opportunt det än är.

$1

$1