Att vara ett feministiskt parti borde förpliktiga. Det borde föra med sig att alla politiska förslag analyseras med utgångspunkt från hur de påverkar könsmaktsordningen. (Det gäller samtliga politikområden, även transporter, t ex Förbifart Stockholm!).  Politiska förslag som förstärker könsmaktsordningen måste förkastas. Vad som istället måste fram är kreativa förslag som i grunden utmanar i könsmaktfrågorna. Synen på lönesättningen, föräldraskapet och tiden är samtliga centrala frågor om vi vill skapa en modern arbetsmarknad, anpassad till moderna människor, både kvinnor och män, som vill lämna de stereotypa könsrollerna och vara med och forma jämställdhet i praktiken.

Borde utmanats för länge sedan

Av riksdagens partier har en majoritet skrivit in feminismen i sina partiprogram. Det borde borga för en massiv feministisk politik. Den patriarkala maktordningen borde ha utmanats i grunden för länge sedan. Nu är det inte så, det vet vi.

Senast för några veckor sedan visade en rapport att lönerna är fortsatt orättvisa. Det har i princip inte hänt något på 30 år! När vi startade FI, för snart fem år sedan, var skillnaden mellan vården och verkstaden 3 594 kronor. Nu är den 4 300 kronor i månaden. Det blir mycket pengar under ett helt arbetsliv. Skillnaden resulterar i sämre sjukförsäkring, sämre a-kassa och slutligen i sämre pension, för kvinnor.

Under alla år som jag har jobbat med jämställdhet har jag fått samma svar från alla de som upprörs (alla upprörs ju inte, på riktigt, det vet vi): "Visst, det är inte klokt att vi har de här skillnaderna men det är arbetsmarknadens parter som måste hitta lösningen". Detta mantra upprepas av både män och kvinnor inom arbetarrörelsens organisationer, både inom partier och inom fackföreningar. Måste man, och kvinna, inte byta spår när det är så tydligt att det inte händer något?

Hur länge ska vi fortsätta att i praktiken acceptera att män får flera tusen mer i månaden när de jobbar med maskiner, i jämförelse med kvinnor som jobbar med människor?

Kvinnor ses som riskprojekt

Lönefrågan hänger också ihop med synen på föräldraskapet. Fortfarande är det kvinnors ansvar och mäns tillval. Det syns tydligt i uttaget av föräldraförsäkringen. Förhållandet 80:20 (procentuella andelen kvinnor respektive män) motsvaras av löneförhållandet 80:100. Arbetsgivare ser på kvinnor som riskprojekt. De satsar mer på den som är mer på jobbet. Individuella val tränger inte igenom detta cementerade mönster.

Alltså måste vi signalera med politiska medel, det vill säga individualisera (dela lika på) föräldraförsäkringen. En tredelning ändrar inte grundförhållandena, vilket bland andra förre JämO, Claes Borgström, numera S-talesman för jämställdhet, så riktigt påpekat. Lönefrågan, föräldraförsäkringen, en väl utbyggd och kvalitativt utmärkt förskola och fritids samt en värdig äldrevård, som inte vilar tungt på anhörigvård, är alla centrala delar om man vill bryta könsmaktsordningen och få en jämn maktfördelning mellan könen.

Arbetstiden en välfärdsfråga

Till detta kommer Tiden. Varför har alla partier slutat att se arbetstiden som en välfärdsfråga? Kvinnor har gjort det i alla tider och gör det fortfarande. Särskilt kvinnor som har dubbelarbete, både betalt och obetalt.

I dag har vi ett arbetsliv där det inte ska märkas att man har familj. Men kvinnor har också, alltför ofta, en familj som ska fungera som om hon inte hade något jobb. Vård av barn kombineras med vård av frisk man i hemmet. Fortfarande, faktiskt, det syns i statistiken. En del kan numera hitta lösningen i skattesubventionerade hushållsnära tjänster, det vill säga låta en annan kvinna komma in i hemmet och se till att maktbalansen upprätthålls. Klass och kön i systerlig symbios, kan man säga. 

Socialdemokraterna är största partiet av dem som skrivit in feminismen i sina partiprogram. Som störst har S mest makt att förändra. Jag kan inte se att varken V eller MP skulle våga sätta sig emot rättvisa löner, delad föräldraförsäkring och arbetstidsförkortning. Det är upp till bevis när det gäller feminismen! För det kan väl inte vara så att S tycker att det är kvinnorna som också fortsättningsvis ska subventionera välfärden?

Gudrun Schyman

talesperson Feministiskt initiativ