Alla ansvariga ropar kärnverksamhet i stället för att ställa sig den uppenbara frågan; varför brinner det inte i Hammarkullen?

Ja, inte beror det på att man i all hast placerat dit ett gäng käcka fritidsledare som skall ordna aktiviteter för ungdomar. Inte heller beror det på att man hyrt in ett gäng halvgamla killar med tuffa jackor, eller att man byggt verksamheten på föräldrar och föreningsledare.

Det finns en annan förklaring, en förklaring som kanske inte är den enda, men som det är hög tid att begrunda: I Hammarkullen har man, med Mixgården som bas, sedan flera år tillbaka bedrivit ett långsiktigt socialt arbete för att stärka områdets ungdomar.

Långsiktighet och socialt arbete

Nyckelorden är långsiktighet och socialt arbete. Socialt arbete därför att det dessa ungdomar främst behöver är inte förströelse. Vad de behöver är känslan av att vara någon att räkna med, av att vara behövda och inte objekt för andras disciplinering. (En disciplinering som många av dem dessutom upplever går ut på att de skall finna sig i sin lott som andra klassens, segregerade och helst osynliga, medborgare.)

För att detta skall vara möjligt krävs att personalen har ett professionellt förhållningssätt där aktiviteterna används som verktyg för att träna samarbete, ansvarstagande och alla de andra färdigheter som lägger grunden för god självkänsla och ett konstruktivt förhållningssätt till såväl sig själv som sin omgivning.

Långsiktighet därför att allt socialt arbete bygger på god personkännedom, personlig trovärdighet och ömsesidigt förtroende. Alla vet vad som händer med kunskaperna i en klass som gång på gång tvingas byta lärare. Behovet av kontinuitet och stabila relationer blir naturligtvis än viktigare i en verksamhet baserad på frivillighet och informellt lärande.

Reducerades till värmestugor

Mixgården är ett väldokumenterat exempel på en fritidsgård där man är bra på att arbeta på detta sätt. Självklart hänger detta samman med att man haft de resurser och den kompetens som krävs.

Många fritidsgårdar reducerades i början av 90-talet till värmestugor med så begränsade resurser och så lite kompetent personal att verksamheten snarast blev kontraproduktiv, något som bland andra forskaren Nikolaus Koutakis pekat på. Parallellen vore en skola där föräldrarna fick turas om att undervisa sina barn …

Mixgården är långt ifrån den enda väl fungerande fritidsgården, men den ger en god bild av de resurser och den kompetens som krävs för att man skall kunna åstadkomma ett konstruktivt resultat.

I Hammarkullen har man alltså vågat satsa, men om man tog Mixgården och hux flux förflyttade den till Backa skulle man snarast mötas med misstänksamhet och det skulle ta lång tid innan det gav någon varaktig effekt. Det tar helt enkelt tid att bygga förtroende, både som individ och institution.

Priset blir allt högre

Att det inte brinner i Hammarkullen hänger alltså samman med att man insett långsiktighetens och det sociala perspektivets betydelse. För att använda en bild så har man vattnat där det växer.

Alternativet, det vi ser i Backa, är att spara på vattnet till dess landskapet torkat ut och det börjar brinna. Det är klart att det, än så länge, går att släcka den här sortens bränder, men priset blir allt högre, såväl i kronor som i mänskligt lidande.

Nationalekonomen Ingvar Nilsson har till exempel i sin forskning beskrivit de astronomiska summor som samhället tvingas spendera på varje ungdom som fastnar i utanförskap. Problemet är att dessa kostnader fördelar sig på flera olika myndigheter och över lång tid. De syns därför bara till mycket begränsad del i den kommunala bokföringen.

Det som inte heller syns är sambandet mellan de olika summor som via olika kommunala stuprör förmedlas till skolor respektive fritidsgårdar. Det sociala ungdomsarbete som jag beskriver här får naturligtvis också till följd att dessa ungdomar fungerar bättre i skolan och faktiskt förmår tillgodogöra sig de kunskaper som förmedlas. Tittar man bara på pengarna i den enskilda kolumnen kan det däremot förefalla rationellt att skära i fritidsgårdsverksamheten.

Signal om att samhället bryr sig

Men detta är som sagt både mänskligt och ekonomiskt extremt kortsiktigt. Fritidsgården är, både genom sin verksamhet och det symbolvärde den besitter, ett viktigt verktyg för att signalera att samhället faktiskt bryr sig om sina ungdomar och är berett att satsa på dem, inte bara via skolan som framtida produktionskrafter, eller när det brinner.

Fritidsgården är, om den tillåts fungera som till exempel Mixgården, det livgivande vatten som många ungdomar behöver för att kunna slå rot i sig själva och växa till trygga samhällsmedborgare, beredda att ta ansvar för sig själva och sin omgivning.

Att skära på fritidsgården och efterlysa nya käcka, men billigare, aktiviteter ligger tyvärr i tiden. Hur djupt förståelsen för det långsiktiga sociala perspektivet sitter i Lärjedalen återstår att se.

Är man fast i tunnelseendet eller förmår man höja blicken och ta ett mer långsiktigt rationellt beslut? För lite mindre it-satsningar och annat smått och gott kan man faktiskt leva med, men om skolan, på grund av ungdomars bristande samhällstillit och raderade självkänsla, upphör att vara tillgänglig för stora grupper av elever då kan satsningen på kärnverksamhet bäst beskrivas med det gamla ordspråket; operationen lyckades, men patienten dog.