Demokratins förfall och klansamhällets återkomst börjar med kollektiviseringen av individen. I en demokrati har vi rättigheter och skyldigheter som individer, inte som etniska, kulturella eller religiösa grupper. Att börja tänka i termer av grupper i stället för individer är inte bara dumt, utan direkt skadligt. Det är så ett samhälle kan börja krackelera. Det är så vi alla kan kastas tillbaka till ett allas krig mot alla där identitet betyder allt och den starkes rätt är den enda rätt som gäller.

Ändå saknas inte krafter som frustar av iver att slå in kilar i medborgarsamhället genom ett flitigt bruk av kollektiva skamstämplar. Jimmie Åkesson och sverigedemokraterna identifierar gruppen av muslimer med våldsbrott och terrorism och spekulerar i muslimers nativitet för att framkalla bilden av ett islamiserat Sverige.

SD:s taktiska bundsförvanter

Samma kollektivisering av den muslimska gruppen har tidigare praktiserats av de imamer som i källarmoskéerna gör anspråk på att tala för alla muslimer när de hotar avfällingar och hädare med döden, eller uppmanar till våld mot judar. Dessa imamer, som hoppas på kalifatets återkomst och att islam ska ersätta den sekulära demokratin, är i själva verket sverigedemokraternas taktiska bundsförvanter.

Sverigedemokraterna och islamisterna behöver varandra, eftersom de bekräftar varandras självbild som offer. För sverigedemokraterna är det tacksamt med islamister som kan ge näring åt en rädsla för muslimer i allmänhet. För islamisterna är det tacksamt med existensen av sverigedemokrater som kan ge grund för deras bild av sig själva som ständiga offer för islamofobi.

På samma sätt som nazister och kommunister parasiterade på varandras ömsesidiga fobier och tillsammans malde ner mellankrigstidens tyska Weimarrepublik i en orgie av politiskt våld, så kan sverigedemokrater och islamister mellan sig undergräva friheten i den svenska medborgargemenskapen.

Medan sverigedemokraterna lobbar för att förbjuda niqab på gatan, så kräver islamisterna tvärtom att den ska tillåtas i skolan. För dem båda står gruppen muslimer – och just gruppen, inte enskilda individer med alla deras olika tolkningar och förståelser av vad som menas med ett gott liv – i centrum. Antingen kan man, som sverigedemokraterna, använda gruppen av muslimer till att skrämma folkhemsnostalgikerna med, eller så kan man, som islamisterna, använda samma grupp som en murbräcka för att tilltvinga sig större utrymme för religionen islams krav.

Men människor är inte reducerbara till sin religion. Och ett fritt samhälle kan inte acceptera att individer, med hänvisning till deras ursprung, kollektivansluts till en tro. Medborgardemokratin har att försvara alla sina enskilda medlemmars rätt till frihet, vare sig de vill bära slöja på gatan, eller rita Muhammedkarikatyrer i tidningen. Vi behöver inte uppskatta hur människor använder sin frihet för att försvara deras rätt till denna frihet. Det är det som är det fina med demokratin och det är därför som demokratin bättre än andra samhällsformer kunnat hysa individer (och grupper) med sinsemellan vitt skilda värderingar.

Det är därför Jimmie Åkessons inlägg om muslimer är så destruktivt. Han riskerar att ödelägga förutsättningarna för en fri och konstruktiv samhällsdebatt för lång tid framåt. De som vill kritisera religionen islam, dess förbud och strafftänkande, skräms till tystnad av rädsla för att associeras med det muslimhat som finns hos sverigedemokraterna. Och de muslimer som på intet sätt vill förknippas med islamism och som ofta har flytt från just islamistiskt förtryck drabbas av den kollektiva skamstämpel som sverigedemokraterna utfärdat mot alla muslimer.

Utnyttjas av missnöjespartier

Det är kristider i hela Europa och arbetslösheten kommer att öka i Sverige. Unga personer och nyanlända invandrare är de som drabbas mest. Motsättningar förstärks i ekonomiskt svåra tider, då stora grupper saknar såväl arbete som en säker position i samhället. Individens sökande efter säkerhet utnyttjas av såväl främlingsfientliga missnöjespartier som religiösa extremister. De lockar med identitet, tillhörighet och förankring. Men vad de inte erbjuder är frihet, tolerans och civiliserat umgänge.

Sverige behöver, som alla demokratier, rum för en intelligent och seriös diskussion om villkoren för vår gemensamma samexistens. De friheter som vi har som individer och medborgare är nödvändiga förutsättningar för en sådan diskussion. Men vad vi också behöver är en bevarad respekt för varandra som människor och detta fordrar att vi värjer oss mot grova indelningar i vi och de, och mot identitetspolitikens alla yttringar, vare sig de bottnar i hat mot det kulturellt främmande eller hat mot den sekulära demokratin.

Dilsa Demirbag-Sten

krönikör, journalist och författare