Ungdomskriminalitet är ett angeläget och allvarligt problem. Och svårt. Därför måste den som söker lösningar göra det på ett sätt som inte förvärrar problemet eller skapar nya svårigheter.

TV 4:s dokusåpa Inlåst är inte bara fel sätt. Det är ett dubbelfel. Dels bygger serien på en metod som är bevisat verkningslös eller direkt kontraproduktiv. Dels innebär den ett cyniskt utnyttjande av föräldrars desperation och ett oetiskt utlämnande av unga människor.

I programmet blir tonårspojkar som begått brott inlåsta i fängelse tillsammans med tidigare kriminella som agerar mentorer. Tanken är att detta ska ha en avskräckande effekt och få ungdomarna på rätt väg.

Det är bara det att vi redan vet att den metoden inte fungerar. Forskningen på området är nämligen inte bara omfattande, utan överväldigande entydig.

Socialstyrelsens institut för utveckling av metoder i socialt arbete (IMS) har sammanställt 15 internationella utvärderingar av avskräckande som brottsförebyggande metod, det som i USA kallas scared straight (ungefär skrämd till laglydnad). I inget av dessa fall har modellen haft någon effekt, den har tvärtom ökat risken för kriminalitet.

Detta beskriver tre IMS-representanter i en debattartikel i Dagens Nyheter 2 oktober. De kallar där metoden skadlig.

Inget att göra underhållning av

Under 1990-talet testades modellen i Norge. Och övergavs. Projektet, där ungdomar konfronterades med fångar, uppvisade ett negativt resultat och lades ner. Vi vet också att av de institutioner som arbetar med unga kriminella så har fängelser sämst rehabiliteringseffekt.

Just detta – att vi faktiskt vet att det inte fungerar – var också kriminalvårdsdirektören Birgitta Göranssons huvudkritik när Inlåst diskuterades i SVT:s Debatt.

I samma program upprepade TV 4:s programchef Åsa Sjöberg flera gånger att TV 4 i alla fall gör någonting. Hon tycker alltså att en metod som Socialstyrelsen klassat som skadlig är bättre än att göra ingenting. Det tycker inte vi. Vi tycker att ungdomskriminalitet är en alldeles för allvarlig fråga för att man mot bättre vetande och på tvärs mot forskningen ska utsätta unga människor för ett experiment – för att göra tv-underhållning.

Ungdomarna som spärras in är omyndiga. Deras medverkan har alltså krävt, och fått, föräldrarnas godkännande. Att mammor och pappor på detta sätt lämnar ut sina barn kan tyckas mindre välbetänkt. Men det är samtidigt lätt att förstå när man lyssnar till den förtvivlan över sin situation som de ger uttryck för i programmet.

Utnyttjar föräldrarnas förtvivlan

Då är det betydligt svårare att försvara TV 4. Kanalen utnyttjar denna förtvivlan, och utsätter mycket unga människor för en exponering som ingen kan överblicka konsekvenserna av. Det är cyniskt, ansvarslöst och omoraliskt.

TV 4 lutar sig förstås mot standardargumentet att alla deltar frivilligt. Som om frivilligheten befriar kanalen från ansvar. Som om det inte går att kräva ett etiskt förhållningssätt, långsiktigt tänkande, besinning och vanlig medmänsklighet även av ett kommersiellt mediebolag.

Ett annat sorgligt kapitel är den roll mentorerna tilldelas i programmet. TV 4 lyfter på ett klichébetonat sätt fram dem som uppumpade hårda machograbbar. Därmed underblåser man de snedvridna mansideal som är en del av de unga killarnas problem.

Detta flyttar dessutom fokus från det faktum att flera av mentorerna är aktiva inom frivilligorganisationen KRIS (Kriminellas revansch i samhället), som gör en viktig insats för tidigare fängelsedömda som vill starta ett nytt liv. Varför inte ägna mer uppmärksamhet åt den verksamheten och mindre åt närbilder av svällande tatuerade biceps?

För tvärtemot den bild TV 4 sprider med sitt okunniga ”vi gör i alla fall någonting”-argument, så utförs det faktiskt inom det här området väldigt mycket bra och viktigt arbete. Som fungerar!

Men, som Birgitta Göransson påpekade i Debatt, det finns inga enkla lösningar, det handlar om komplexa problem och det kan krävas många olika insatser under lång tid.

Och det är ju inte lika tacksamt att göra tv-underhållning av.

Institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet, genom:

Mona Franséhn

prefekt

Björn Andersson

universitetslektor, forskare med inriktning på ungdomsfrågor

Socialcheferna i Göteborgs stad, genom:

Ingalill Balheden

socialchef i Kärra-Rödbo

Juan Navas

socialchef i Lärjedalen

Lena Säljö

socialchef i Biskopsgården

Kerstin Wadman

socialchef i Frölunda

Arne Wiik

socialchef i Centrum