Linnéstaden har inte ens råd att behålla en välskött verksamhet som fyller en viktig funktion, inte bara för boklånare, utan också som social samlingsplats för arbetslösa, äldre och andra som av olika skäl inte har möjlighet till egen internetuppkoppling.

Men det är väl klart att man måste dra in på saker och ting när det är dåliga tider? tycker säkert många. Visst, det är bara det att i Linnéstaden har det nästan alltid varit dåliga tider, även när Göteborgs kommun som helhet haft stora överskott.

Skolor ställs mot skolor

Vi är många som reagerat på den nedmontering som skett år efter år i Linnéstaden. Vi har uppvaktat politiker både i den lokala nämnden och på stadskansliet, gjort anmälan till stadsrevisorn när vi upptäckt konstigheter i budget/utfall, vilket delvis har bifallits. Men allt fortsätter som vanligt. Ekonomin blir allt sämre och nedmonteringen fortsätter. God verksamhet får täcka upp för dålig, större barngrupper, färre pedagoger och skolor ställs mot skolor.

Vad är då problemet? Har vi i Linnéstaden sämre politiker eller tjänstemän än i andra stadsdelsnämnder? Det kan diskuteras, men jag vill koncentrera mitt resonemang till två saker: brukarperspektiv och organisation.

År av sparbeting har fokuserat på vad det egentligen borde handla om; kunden/brukaren. Vad är egentligen kommunens uppdrag och genomför man det i så fall? Det kanske inte alls saknas pengar, man kanske i stället prioriterar fel saker? Och man kan inte försämra vård, skola och omsorg år efter år samtidigt som man ondgör sig över de privata alternativ som etablerar sig. Var finns självkritiken och var finns viljan att göra kommunal verksamhet bättre och på så sätt konkurrera med det privata? Man måste kunna gasa och bromsa samtidigt. Och tänk om politiker över lag visade samma engagemang och handlingskraft inför kommunal omsorg som när man beslutar om pariserhjul i hamnen eller nya sportarenor! Våga tänka nytt och agera proaktivt!

Blev det verkligen närdemokrati?

När SDN-reformen infördes 1990 handlade det bland annat om att öka närdemokratin och effektivisera förvaltningen. Men blev det verkligen så?

Som boende upplever man att Linnéstaden lever sitt eget liv, skilt från Göteborgs kommun och de övriga stadsdelarna. Om man som boende kontaktar politiker på central nivå för att påpeka brister är svaret man får: det är Linnéstadens ansvar. Men om de som är tillsatta inte klarar det – vems är ansvaret?

Jag har inte valt de politiker som sitter i nämnden, de har valts av sina respektive partier och inte av oss som bor här. Och hur kan man från centralt håll år efter år se hur en stadsdel går sämre och sämre utan att handfast ingripa?

När det gäller närdemokratin, kan jag tala om att den inte fungerar. Vi var några stycken som traskade iväg till nämndens sammanträde för att protestera när vi hörde rykten om att biblioteket skall stängas. Väl där fick vi besked av SDN Linnés ordförande att åhörarna inte fick yttra sig. Vi hade vår chans veckan innan.

Demokratisk chimär

Men hur jag än har letat i protokoll och budgeten för 2010 står det ingenstans om att man har lagt ett sådant förslag som man kan tycka till om. Det fanns i praktiken ingen rimlig chans att protestera mot förslaget. Snacka om demokratisk chimär!

Delar av mitt resonemang avslöjar säkert brister i hur kommunal förvaltning och politik fungerar, men faktum kvarstår: varför tar inte kommunen sitt ansvar? Ett ansvar där man sätter brukaren i fokus, inte bara sparbeting. Och lyfter frågan om vad som är den egentliga kommunala uppgiften. Samt slutligen, lägger prestigen åt sidan och erkänner att SDN inte är den optimala organisationen att driva kommunal verksamhet.

Anna Cederberg Gerdrup

boende i Linnéstaden