Sillkvoterna i Kattegatt och Skagerrak har reducerats kraftigt de senaste tio åren. I mitten av 1990-talet tilläts svenska fiskebåtar landa 40– 50 000 ton från Kattegatt och Skagerrak. Förra året var siffran drygt 16 000 ton. Frågan hur mycket som kan landas är viktig, men den ska vi inte debattera nu. Utan hur totalkvoten fördelas.

Viktigt är också att poängtera att Fiskeriverket i denna fråga gör sällskap med en rad andra inrättningar som accepterar att vår västsvenska fiskindustri permitterar personal eftersom sillen körs utomlands som fiskfoder.

Extremt bra värden

Det är gott om sill nära Kattegatts och Skagerraks kuster. Båtarna trålar rakt utanför Göteborgs hamn och efter ett arbetspass på 10–12 timmar lämnar de 10–40 ton sill direkt vid kaj i Ellös. Fartyget Rön och deras parbåt Vingasand var de första att satsa på kravfiske av sill. Fiskeriverket uppskattar att denna form av partrålning gör av med mellan 0,1 och 0,2 liter diesel per kilo landad fisk. Det är extremt bra värden.

Båtarna som lämnar prima sill – från samma bestånd – till tonfiskfarmerna fiskar lika energisnålt. Men dessa miljövärden förskingras eftersom sillen sprattlande färsk blir infryst i block och skeppad till Medelhavet. Och inte nog med det. Det krävs 3-4 kilo sill för att ge ett kilo tonfisk som skeppas eller flygs till bland annat Japans sushi- restauranger.

På mellanstadiet lär man sig att u-länder har svårt att utveckla sin ekonomi om de exporterar malm och andra råvaror istället för stål och högförädlade produkter. Principen gäller även sill. Och det är anmärkningsvärt att svensk fiskeriförvaltning driver fram en u-landsekonomi. Fryst sill i stället för förädlad är dålig ekonomi och dålig förvaltning ur ett klimatperspektiv.

Sillfisket börjar i augusti efter ett uppehåll på några månader. Om sillen stannar i Sverige och skärs till färsk filé eller läggs på tunnor för att bli sillinläggningar till jul, då sysselsätter 100 ton 50 personer i Ellös. När motsvarande mängd sill – fiskad från samma bestånd – landas i Rönnäng och blockfryses för att köras till Medelhavets tonfiskfarmer sysselsätts fem personer i Sverige och en betydligt större skara utomlands.

Ska Fiskeriverket, riksdagen, länsstyrelsen, Krav, WWF, Västra Götalandsregionen och fiskets organisationer bry sig om i vilken utsträckning den svenska sillkvoten genererar arbetstillfällen på västkusten? Givetvis.

En av de undertecknande (Niklas Wennberg) ledde i början av juni en diskussion kring hållbart fiske med Fiskeriverkets generaldirektör Axel Wenblad närvarande tillsammans med bland andra representanter för FAO (FN:s organ för mat och jordbruk), Krav och MSC (Marine Stewardship Council). Axel Wenblad poängterade att miljömärkt fiske och annat fiske måste bygga in ett tydligare energitänkande. Att MSC vid samma diskussion menade att MSC inte kommer att inarbeta energiparametrar i märkningen ansåg Axel Wenblad som galet.

Ingen klimathänsyn

Vår fråga blir förstås hur Wenblads stöd för att miljömärkningen skall omfatta energiaspekter får effekt i fiskeförvaltningen. I dag sker kvottilldelningen av sill utan någon referens till klimatsmartness!

Att fisket är miljö- och klimatsmart och att det finns stor efterfrågan på produkten hjälper inte när Fiskeriverket avstår från att bygga in kravet på resurshushållning och klimatsmartness vid kvottilldelningen.

Båtarna som lämnar sill till västkustens fabriker får för liten kvot för att fortsätta. Roligast hade varit om klimatsmart fiskad och beredd sill betalades bäst i stället för att klimatdålig sill avsedd till tonfiskmat betalas bäst. Det skiljer marginellt i lönsamhet men tillräckligt för att man som fiskare utan miljöhänsyn skall välja tonfiskspåret.

Det är i såna lägen vi behöver ett funktionellt Fiskeriverk med stöd från en välorienterad region och riksdag.

Fiskeriverket slår ifrån sig frågan och hänvisar till att marknaden styr. Det ligger förstås något i denna ambition, men Fiskeriverkets existens baseras just på det faktum att marknaden inte fungerar fullkomligt. När marknaden inte försvarar essentiella värden – såsom miljövärden – då måste samhället korrigera.

Man kunde hoppas att Fiskeriverkets brist på klimathänsyn vid kvottilldelning handlar om att FAO nyligen började kräva denna hänsyn. I själva verket har FAO krävt klimathänsyn i mer än tio år av medlemsländerna. Och med denna hänsyn i botten borde aldrig svensk sill användas till tonfiskmat. Åtminstone inte så länge sillen efterfrågas i Sverige och det finns fiskare som vill fiska den klimatsmart.

Sverige inför i år ett system med säljbara kvoter knutna till fartyg. Den enda egentliga faktor som styr tilldelningen av kvoter är hur mycket sill man landat under en referensperiod. Modellen är primitiv och nu ser vi utslag av kvottilldelning som rimmar illa med klimatanpassning och hushållning med råvaran.

Svenska folket äger sillen och vill säkert inte ge mandat åt en fortsatt förvaltning av västkustsillen som skär bort väsentliga delar av Bohusläns kultur och ekonomi!

Niklas Wennberg

sakkunnig inom miljömärkning och konsult för bland andra Fiskeriverket, Sida och Krav

Roland Andersson (S)

regionstyrelsens ordförande, Västra Götaland