Den här hösten skriver vi historia. Om 100 år skulle man kunna läsa att vi var generationen som ärvde en sargad planet men som i elfte timmen bytte kurs och lyckades skapa ett hållbart och rättvist globalt samhälle. Eller så kommer man att läsa att maktspel, låg respekt för vetenskap och brist på stora visioner höll oss fast vid en utvecklingsväg som obönhörligen ledde till klimatkaos med tragiska konsekvenser för människor och allt liv på jorden.

De globala ansträngningarna för att minska koldioxidutsläppen har hittills varit misslyckade. Trots klimatkonvention och Kyotoprotokoll visar alla mätningar att de globala utsläppen fortsätter att öka. Ett undantag har varit det senaste året då utsläppen minskat något till följd av finanskrisen men det är ett tillfälligt trendbrott som kommer att vända med konjunkturen. Ett nytt men än så länge lågmält konsensus håller på att bildas bland klimatforskare: Vi håller på att missa två-gradersgränsen.

Förödande konsekvenser

Konsekvenserna av ett skenande klimat skulle kunna bli förödande. Troliga scenarier är matbrist, konflikter om krympande naturresurser, miljontals miljöflyktingar och svåra naturkatastrofer. Ett skräckscenario är en kollaps av de ekosystem som är en förutsättning för vår civilisation. Anpassningskostnaderna kan komma att bli enorma och sannolikt skulle rika länder i en sådan kris satsa alla sina resurser på den egna anpassningen. Allt det vi uppnått i utvecklingsväg skulle raseras.

För att förhindra en sådan katastrof är det inte bara ett nytt avtal som behövs i Köpenhamn i december, det är en ny mentalitet. De politiska spel som präglat förhandlingarna hittills måste bytas mot något mycket större, en förmåga att se bortom omedelbara intressen och en genuin vilja att lösa problemen. Ett avtal som ska kunna antas och respekteras av alla parter måste bygga på vetenskap och en stark rättviseprincip. Klimatkonventionens yrkande på ett delat men differentierat ansvar måste respekteras.

Senaste förslaget nedslående

Därför är EU-kommissionens senaste förslag till EU:s position i förhandlingarna, antaget, den tionde september, väldigt nedslående. Det bygger varken på vetenskap eller rättvisa.

För det första fortsätter EU-kommissionen att hävda att den föreslagna utsläppsminskningen i EU på 30 procent till 2020 om andra utvecklade länder gör likadant är tillräckligt ambitiös och ligger i linje med 2-graders målet. Detta är inte sant. Vetenskapen kräver en betydligt större reducering än så. En stark position skulle i stället vara att lova 40 procents minskning inom Europa oavsett vad andra länder gör.

Det budskapet skulle sända tydliga positiva signaler till resten av världen. Det skulle försvåra för andra länder att lägga sig på en oacceptabelt låg nivå i USA:s kölvatten och hjälpa till att överbrygga förtroendeklyftan mellan rika och fattiga länder.

Låga investeringar

För det andra ligger EU-kommissionens uppskattning av de totala extra investeringar som krävs för utsläppsminskningar och klimatanpassningar långt under till exempel FN:s och Världsbankens siffror.

Medan FN och Världsbanken beräknar att extrainvesteringarna måste ligga på cirka 400 till 600 miljarder dollar per år inom ett decennium menar EU att det räcker med runt 150 miljarder dollar. Varför EU:s siffror är så mycket lägre än FN:s och Världsbankens har vi inte fått något bra svar på.

För det tredje vägrar EU-kommissionen att alls befatta sig med begreppet historisk skuld och använder 2005 som basår för sina beräkningar av olika länders andel av kol-dioxidutsläppen, och undandrar sig därmed från sitt ansvar.

Detta är oerhört provocerande för utvecklingsländer, som anser att rika länders utveckling har skett på deras bekostnad.

Det blir inte bättre av att man föreslår att utvecklingsländerna ska bekosta en stor del av sin klimatanpassning själva och av att större delen av det lilla anpassningsstöd som ska utgå ifrån EU ska tas av den vanliga biståndsbudgeten. FN:s klimatkonvention inleds med att slå fast de rika ländernas ansvar.

För det fjärde vill EU inte möta G77 ländernas krav på finansiering genom FN. EU vill i stället fortsätta att använda sig av redan befintliga finansieringsvägar, över vilka utvecklingsländerna upplever att de saknar inflytande och inom vilka klimatkonventionens principer inte gäller.

Men vad som kanske oroar allra mest är att EU-kommissionen hävdar att deras förslag söker bryta det nuvarande dödläget i förhandlingarna. På vilken planet lever egentligen EU-kommissionen? Om förslaget antas av parlamentet och påverkar andra länders inställning så kommer det med all sannolikhet att bidra till att sabotera möjligheterna för ett tillräckligt starkt avtal i Köpenhamn.

EU måste ta sitt ansvar

Det är bra att EU lagt fram ett finansieringsförslag med konkreta siffror, men siffrorna måste motsvara behoven och spegla EU:s ansvar för klimatkrisen. Under förra veckans FN-toppmöte i New York antydde både Kina och Indien för första gången att de är villiga att minska respektive begränsa sina utsläpp, trots att deras per capita-utsläpp är låga. Ett högre bud från EU i det här läget skulle kunna avgöra dessa länders positioner i förhandlingarna och skapa en majoritet för ett ansvarsfullt avtal.

Sveriges regering, ni som har slagit så stort på klimattrumman under EU-ordförandeskapet, nu har ni chansen att visa vad ni går för. USA har gjort klart att de inte kommer att sleda vägen den här gången, nu faller det på er och EU att göra det. Använd er av insikterna i er egen klimatkommissions rapport och kräv mycket, mycket mer av EU och dess medlemsländer. Ni har chansen att skriva historia.

Inger Björk

generalsekreterare, Forum Syd

Lasse Gustavsson

generalsekreterare, WWF

Leif Ericsson

chef för MR-dagarna, Nordens största forum för mänskliga rättigheter