Regeringen har nyligen aviserat att det ska skjutas till medel till folkhögskolorna. Det är bra, men insatserna är otillräckliga om man menar allvar med att komma tillrätta med ungas och unga vuxnas utbildningsproblematik.

Det behövs mycket större resurser överlag till utbildning, arbetsmarknadsutbildning och omskolning av arbetslösa som drabbas av krisen. Söktrycket till de allmänna linjerna på folkhögskolorna är så stort att det går runt tre sökande per plats.

Det stora söktrycket är sannolikt ett svar på att folkhögskolorna har visat sig vara särskilt lämpade att jobba med unga och unga vuxna som har en problematisk utbildningsbakgrund och som har svårigheter att etablera sig på arbetsmarknaden.

Många får jobb direkt

Uppföljningar som SCB gjort visar att en mycket hög andel går vidare till förvärvsarbete. Av de 20–24-åringar som läste på folkhögskolor åren 2002–2005 har cirka 85 procent antingen försörjt sig via förvärvsarbete eller med studiemedel ett år efter avslutad utbildning. Över 60 procent försörjde sig huvudsakligen via förvärvsarbete. 

Att en så stor andel så pass snabbt efter avslutade studier etablerar sig på arbetsmarknaden och försörjer sig via arbete är nästan anmärkningsvärt positivt då de studerande i relativt hög grad kommer från socialt missgynnade förhållanden. 

I en rapport som Folac, SFHL och TCO nyligen publicerade, visar forskaren Jonas Olofsson att folkhögskolorna har lyckats väldigt bra med att möta personer från mindre gynnade sociala miljöer. Folkhögskolorna har dessutom visat sig vara en viktig integrationspolitisk plattform. 30 procent av det totala elevantalet på folkhögskolornas allmänna kurser är personer med invandrarbakgrund.

De uppföljningar som gjorts av folkhögskolornas arbete visar helt enkelt att större satsningar på denna skolform skulle innebära att fler unga vuxna skulle få fullbordad gymnasieutbildning, arbetslösheten i denna grupp skulle minska och kommunernas socialbidragskostnader minska.

Det räcker dock inte bara med fler platser på folkhögskolorna. Ett problem i dag är att det kommunala uppföljningsansvaret inte fungerar. Runt var femte elev utgörs av unga mellan 18 och 20 år. I dag ersätts inte de skolor som tar på sig utbildningsansvaret för dessa unga från kommunerna, inte heller är det självklart att eleverna ersätts för sina merkostnader i form av resor eller måltidskostnader.

Att satsa mer på folkhögskolorna är ett bortglömt medel mot ungdomsarbetslösheten. Det beror på att utbildningsbakgrund är den enskilt viktigaste faktorn bakom ungdomars möjlighet till arbete och egen försörjning. Unga som gått ut gymnasiet utan att uppnå behörighet till högskolan är kraftigt överrepresenterade bland såväl arbetslösa som bland dem som uppbär socialbidrag. Runt 40 procent av de arbetslösa ungdomarna har aldrig haft ett arbete, vilket pekar på att det knappast är turordningsreglerna i Las som är problemet.

Utbildning löser problemet

Den viktigaste lösningen på problemet med ungas utanförskap handlar om något helt annat – nämligen utbildning. Utbildning har starkt positiva effekter på arbetsmarknaden. För många unga skulle en studieplats i folkhögskolan kunna bli en biljett tillbaka till nya studier eller arbete. Men för att nå dit krävs betydligt större satsningar än som hittills har aviserats.

Jobbkrisen ökar behovet av utbildningsinsatser, inte minst för de unga som inte har fullföljt skolan. Folkhögskolorna har visat sig var en viktig del i lösningen. Behoven är stora men resurserna för små.

Britta Lejon

ordförande Folac                                                    

Ebbe Anders s on

ordförande SFHL   

Roger Mörtvik

samhällspolitisk chef TCO