Nyligen klättrade en rädd ung man över murarna till den danska ambassadörens hus i Kampala, Uganda. Säkerhetstjänsten var snabbt på plats och återtog sin fånge. Mannen hade för en kort tid lyckats fly från grannhuset, ett så kallat "safe house", där tortyr förekommer.
När cocktail-minglet störs av skrik från granntomten passeras en gräns även för diplomater. Och nu ska verksamheten enligt löfte flyttas. Men tortyren upphör inte. Samtidigt hårdnar greppet om det civila samhället. Nu krävs tillstånd från säkerhetstjänsten för att frivilligorganisationer ska få existera.
Trots detta har ingen officiell protest framförts från EU-länderna.Tvärtom - i stor skala planerar Sverige och andra givare för att återuppta det budgetstöd som innebär att pengar förs rakt in i ugandiska statskassan.
Flathet
De senaste åren har flera internationella studier handlat om den flathet som utmärkt biståndsgivandet till länder i Afrika. I Rwanda ställdes inga tuffa krav på tolerans när allt fler krafter förberedde för det folkmord som kom att följa. I nuvarande demokratiska republiken Kongo, f d Zaire, såg givarna mellan fingrarna när miljardtals kronor försvann i korruption. I Etiopien har totalitära regimer avlöst varandra samtidigt som Sverige och andra givarländer pumpat in ett oräkneligt antal miljarder kronor i bistånd. Zimbabwe och dess despotiske ledare Robert Mugabe omhuldades länge av biståndsromantiker trots att landet tillhör "tätgruppen" bara i en kategori: brott mot mänskliga rättigheter.
Nu förs en diskussion bland intellektuella i Afrika om inte felaktigt bistånd har fördjupat Afrikas kris. Andrew Mwenda, en av Ugandas mer tongivande journalister, går så långt att han menar att det vore bättre för landet om alla givare lämnade det ifred. Opinionsbildarna menar att biståndet gjort det möjligt för ledare att behålla och koncentrera makten.
Vi som arbetar med bistånd framhäver fakta som visar att bistånd gör nytta. En bild som också är sann. Det stöd som enskilda givare och stater har förmedlat har förbättrat livsvillkoren för miljontals människor. Jämfört med i början av 90-talet så går exempelvis 30 miljoner fler barn i skolan i dag.
Men goda exempel kan aldrig försvara onödiga misslyckanden. Därför bör vi välkomna den kritiska debatten i de biståndsberoende länderna. Ensidigt fokus på biståndets volym har tillåtits skymma en nödvändig diskussion om dess innehåll. Det har bidragit till att biståndets praktik inte sällan skiljer sig från dess retorik.
Regeringens utrikesdeklaration slår exempelvis fast att "ingenstans är sambanden mellan mänskliga rättigheter, utveckling och säkerhet så avgörande" (som i Afrika). Det är bra. Ännu bättre vore dock om afrikanska människorättsaktivister tydligt kunde se detta i det svenska biståndets tillämpning.
I praktiken upprepar fortfarande många biståndsarbetare (och despotiska ledare) 70-talsmantrat: "Man kan inte äta frihet". Tankegången är att mat på borden i nuläget är relativt viktigare än rätten att få leva i frihet och demokrati.
Etiopien är ett högaktuellt exempel. I det senaste numret av Sidas tidning Omvärlden säger Unicefs platschef i Etiopien att han "är mycket oroad över den politiska utvecklingen". Samtidigt anser Unicef-representanten att regimen bör få mer stöd: "Denna regim har en bra reformagenda." Och den synen delas av många - biståndsgivarna inklusive Sverige fortsätter att stödja Meles Zenawis regim.
Det är en regim som har bannlyst all opposition och tystat media. Hundratals ledande oppositionspolitiker och journalister riskerar dödsstraff. Inte ens barnen har skonats. Barn har med våld hämtats från skolor. Polisen har brutalt misshandlat barn inför maktlösa skolkamrater eller föräldrar. Tusentals sitter fängslade under vidriga förhållanden.
Ingen i biståndsvärlden skulle ha ansett det försvarbart att förmedla bistånd till Sydamerikas militärjuntor. Men afrikanska regimer som styr med metoder som påminner om Pinochets Chile får beröm och pengar.
Problemet - förutom att frihet är ett okränkbart värde i sig - är att givarna inte har tänkt på vad som händer i ett tyst samhälle. Om inte ledare kan ställas till svars och om misstag inte får avslöjas - då hämmas även den utveckling som ska ställa fram mat på borden.
En världsbanksstudie från slutet av 90-talet jämförde 56 länder som är biståndsberoende. Länder med bra regelverk (låg inflation, budget i balans och öppenhet för handel) samt bra institutioner (lite korruption, god rättssäkerhet och effektiv byråkrati) visade sig ha stor nytta av bistånd. Länder där dessa förutsättningar saknas visade ingen, eller negativ, utveckling oavsett hur stort bistånd länderna tog emot.
Avbryt biståndet
Slutsatsen för Sveriges del måste bli att det bilaterala biståndet till länder som Etiopien avbryts. Sverige måste ställa tydliga krav på regeringarna i våra samarbetsländer. Uteblivna reformer ska leda till nedskuret bilateralt bistånd till förmån för oberoende stödformer.
En annan slutsats är att biståndets innehåll måste komma i fokus betydligt mer. Då krävs att vi gör upp med synsättet att utbetalade medel är ett bra mått på biståndets framgång. I offentlig verksamhet betonas sparsamhet och effektivitet, men på Sida leder trycket på att betala ut pengar till motsatsen. Det är få handläggare på det statliga biståndsorganet Sida som inte är beredda att erkänna att utbetalningsmålet är av stor betydelse när året lider mot sitt slut.
Ett minskat fokus på att betala ut behöver inte betyda att färre kronor öronmärks till bistånd. Till skillnad från i dag då icke utbetalda anslag fryser inne, vilket skapar en osund utbetalningshets, så bör icke använda medel istället få fonderas. Det betyder att vi accepterar att antalet utbetalade kronor får variera över åren.
Istället för att räkna utbetalade kronor bör vi mäta verklig förändring. Det kan exempelvis ske i form av återkommande studier, i samarbete med inhemska organisationer, av hur Sveriges samarbetsländer utvecklas. Analysen bör rimligen ta sin utgångspunkt i de rättighetskonventioner, exempelvis Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och Barnkonventionen, som länderna skrivit under. Om dessa konventioner efterlevs i högre grad är det en verklig framgång som många människor har glädje av.
Enligt den svenska policyn för global utveckling ska rättighetstänkande genomsyra allt svenskt bistånd. Så är inte fallet. Nu krävs att riksdag och regering tar initativ för att höja kvalitén i svenskt utvecklingssamarbete:
För det första måste regeringen förtydliga regleringsbrevet till Sida så att inte utrymme finns för värderelativism, dvs fattigdomsbekämpning får inte frikopplas från krav på mänskliga rättigheter.
För det andra måste riksdagen slopa Sidas kvantitativa utbetalningsmål till förmån för mer kvalitativa mått. Det senare skulle omöjliggöra framtida stöd till Pinochet-liknande regimer.