Redan före finanskrisen innebar den ökande konsumtionen två globala problem som vida överskuggar bankernas försummelser. Klyftorna mellan rika och fattiga ökade - trots goda avsikter med utvecklingshjälp och FN:s millenniemål - och konsumtionen var ekologiskt ohållbar. Att återvända till denna överkonsumtion i dag är att gräva planetens grav. Siffror kan visa vad som är omöjligt - och möjligt.

Finanskrisen skapade en vrede mot girigbukar och fusk. Toleransen för skattefusk krymper, skatteparadisen vacklar och stödet för en Tobinskatt ökar. Det kan användas för att lindra fattigdomen. Det borde åtminstone gå att få ihop några hundra miljarder dollar för att till exempel finansiera FN:s millenniemål (som nu hotar att bli en flopp). Vi har sett att resurserna finns. Bara viljan saknas hittills.

En sådan rännil till de mest utblottade räcker ändå inte långt för att minska inkomstklyftorna. Prognoser - gjorda före finanskrisen - talar om att jordens produktion skulle fyrfaldigas till år 2050. Inkomsterna i Bric-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien och Kina) skulle nästan 20-dubblas och klyftan till G6-länderna krympa från sådär 27:1 till bara 3:1 - då antas deras genomsnittsinkomst dubbleras.

Ofattbar miljöförstörelse
Detta betyder en mycket rättvisare och socialt tryggare värld. Men priset för att utjämna genom tillväxt vore en nästan ofattbar miljöförstörelse. Utsläppen av växthusgaser, som borde halveras, skulle tre - fyrdubblas. Det är sju gånger för mycket, en klimatklyfta mellan vad som kan hända och vad som borde gälla.

Så kan alltså inte inkomstklyftan överbryggas. Då kollapsar livsvillkoren på jorden. Det visar Sternrapporten: halva jordens befolkning - särskilt de som skulle få det bättre - drabbas om floderna från Himalaya sinar eller torkan ökar i Afrika.

Klimatklyftan och inkomstklyftan ger svindlande otäcka perspektiv. Att halvera dagens utsläpp av växthusgaser går nog. De rika länderna måste reducera till en femtedel för att lämna plats för de andra. Ännu tuffare men kanske ändå möjligt.

Katastrofala blir utsläppen först om världen ska bli mer jämlik genom ökad konsumtion. Då bryter ekosystemen samman och därmed ekonomierna. Då väntar klimatkrigen. Ändå är just ökad konsumtion det vanliga receptet mot finanskrisen.

Men om konsumtionen i väst i stället skulle plana ut strax över nuvarande nivå? Och tillväxten i Bric-länderna stanna vid en tiofaldig ökning? Inkomstklyftan förblir 3:1 och utsläppen skulle dubbleras. Det är fyra gånger för mycket, vilket genast är mer hanterligt. Det finns lovande tekniker. Ändrade konsumtionsvanor kan kanske klara resten.

Önsketänkande
Att fattiga och rika i världen skulle kunna närma sig varandra på så sätt må vara ett önsketänkande. Men alternativet är så skrämmande att jag inte vill släppa tanken. Ska det bli möjligt krävs dock både en annan värld av globala relationer och en mognare attityd till konsumtion och livsstil hos de rika.

En global utjämning förutsätter att världens fattiga får en rättmätig ersättning för sitt arbete. I dag får arbetaren i bananplantagen i Costa Rica eller skofabriken i Kina bara ut några procent av butikspriset i Väst. Resten hamnar hos mellanhänder - alla som vet att tillgodogöra sig de stora förädlingsvärdena tack vare ägande och gamla strukturer inom finansväsende, transporter, universitet och forskning och regelverk för patent och immaterialrätt. Det är ett globalt klassamhälle där vi (nästan) alla i Väst är indragna.

Marknadsekonomin gäller i princip men nationella intressen tar ofta över. Hur långt skulle USA och andra rika länder gå för att försvara sina företag och motverka rättvisa villkor? Det halvgångna Kyotoavtalet och EU:s slappa system för utsläppsrätter är illavarslande. Samtidigt gungar det juridiska regelverket som gynnar de rikas världsordning: avtalen, WTO, dollarn som världsvaluta etc. Till slut är frågan om USA är berett att intervenera militärt för att upprätthålla patent på aidsmediciner eller copyrighten för Musse Pigg.

Bromsad konsumtion i väst
Klimatet kräver alltså bromsad konsumtion i väst och att de framtida utsläppen minskar med en faktor fyra. Det sista kan till exempel beskrivas som att köra hälften så långt med en dubbelt så effektiv bil. All naturresurskrävande konsumtion - bostäder, mat, prylar, resor - måste bli mycket effektivare och/eller krympa i volym.

I tillväxtländerna betyder högre levnadsstandard ofta att få tillgång till allt som vi redan har: moderna bostäder, sanitet, bättre mat, resmöjligheter, skolor, hälsovård. Den utvecklingsfasen är naturligt resurskrävande - bara Kina använder hälften av all cement i världen - men skulle också behöva bli fyra gånger effektivare. Det är förmodligen ännu svårare för dem än för oss.

I Väst skulle den tekniska utvecklingen bidra till högre effektivitet men inte växlas i ökad produktion. En utplanande konsumtion kräver inte heller samma nyinvesteringar. Därför skulle det samhälleligt nödvändiga arbetet krympa. Det blir både möjligt och nödvändigt att dela på jobben om alla ska kunna delta i lönearbetet.
Fantasin tryter lätt när man vill beskriva ett sådant framtidstillstånd. I konventionella termer av inkomst och konsumtion kanske det handlar om att leva med 2040 års teknik på 1970-80-tals materiell standard med fem timmars betalt arbete per dag.

Det kräver en synvända på arbete. Arbete i sig må upplevas positivt av många men planeten har inte råd med motsvarande konsumtion. En krass synpunkt för ansvariga politiker är att ökad fritid kanske är en av få ljuspunkter de kan erbjuda väljarna i dag. Fritid som framsteg.

Ett sådant gentlemannaliv i Väst beror alltså på ett kvarstående övertag. En dag kanske arbetandet måste öka igen om produktionsbetingelserna blir alltför dåliga - när oljan blivit sällsynt eller jordbruket måste intensifieras. Men i denna generation är kravet entydigt: att begränsa konsumtionsutrymmet. Med full sysselsättning på lägre nivå och en materiell välfärd fördelad på ett rimligt sätt. Det är ingen lätt uppgift men jag vill tro att den är möjlig.
Christer Sanne
Pensionerad docent från KTH, författare bland annat till boken Keynes barnbarn