Varje kultur kräver sin motbild. Sedan George W Bush har ersatts av frälsargestalten Barack Obama tycks västvärlden ha funnit en ny antites i honom som kallas Kristi ställföreträdare, påven Benedictus XVI.

Det kan låta som en dålig konspirationsteori, men detta är i själva verket ett väl känt och ofta iakttaget kulturellt fenomen. Vi behöver den andre för att kunna skapa ett vi. En gemensam fiende skapar inre sammanhållning.

Länge kunde västvärldens liberaler förenas i avsky och vrede mot George W Bush. I dennes frånvaro har uppmärksamheten nu i stället riktats mot påve Benedictus och den katolska kyrkan.

Detta är givetvis ett tacksamt mål. För oss svenskar gäller, liksom i större delen av Västeuropa, att marken är beredd av 500 års antikatolsk propaganda.
Katoliker har sedan länge etiketterats som vidskepliga, vetenskapsfientliga, maktlystna, giriga och sexuellt degenererade. Så ser vår kulturs bild av den katolska kyrkan ut, och som varje människa med lite självinsikt vet, ser vi oftast det vi vill se; det är lättare att bekräfta än att bryta ner fördomar.

Stympade sammanfattningar
Det betyder inte att den senaste tidens skandaler inte har hänt. Benedictus sände verkligen en invit till SSPX i samma veva som det kom fram att en av organisationens ledare förnekade Förintelsen.
Påven sa också att han inte tror att kondomer är lösningen på aids-problematiken, i Afrika eller någon annanstans. Och en lokal brasiliansk biskop fördömde den abort som en våldtagen, nioårig flicka genomgick (men denna biskops agerande kritiserades sedan av Vatikanen).

Men om vi nöjer oss med sådana stympade sammanfattningar av dessa historier kommer vi inte bara att grundligt missförstå den katolska kyrkan. Vi går också miste om möjligheten att lära oss något av en kultur som på många sätt är i grunden annorlunda än vår egen.

För som oftast är fallet finns det mest att lära av det som i förstone verkar mest främmande, om man bara orkar gå under ytan.
Ta till exempel historien med SSPX och förintelseförnekaren Williamson.
Först måste det sägas att Vatikanen efter att dessa omständigheter blev kända tydligt deklarerade att en man med sådana uppfattningar inte kunde bli katolsk biskop. Men många klagade likväl på att kyrkan inte var tydlig nog i sitt avståndstagande från nazismen och fördömandet av förintelsen.

Viktig skillnad
Detta var anklagelser som överraskade många katoliker, och här speglas en viktig skillnad mellan Vatikanen och den moderna världen.
Vi minns i mediacykler, medan kyrkan tänker i århundraden. Kyrkan tyckte att de sagt sitt: redan år 1937 fördömde man ju mycket tydligt nazismen i det påvliga sändebrevet Mit brennender Sorge. Vad behövde tilläggas?

Efter påtryckningar insåg Vatikanen dock att 70 år gamla dokument inte äger den aktualitet i dagens debatter som man kanske själva hoppats på, och man gick ut med efterfrågade förtydliganden.

Den som är bekant med dagens mediala tempo kan naturligtvis småle åt Vatikanens fromma förhoppningar, men samtidigt är denna attityd en stark och tankeväckande motbild till vår kultur som rasar över nya skandaler varje vecka, och vars kollektiva minne sträcker sig ungefär en månad.

Preventivmedel är ett annat område där den katolska kyrkan avviker från gängse västerländska värderingar, och eftersom vår tid är besatt av sex är det med denna måttstock kyrkan framför allt vägs och mäts. Frågan om preventivmedel har varit brännande sedan 1960-talet.

Först var det överbefolkningen som var argumentet mot kyrkans hållning, men när dessa farhågor visat sig överdrivna (i dag är det snarare bristen på barn som är problemet) blev i stället aids-epidemin den främsta invändningen.
Nu visar undersökningar dock att gratis gummi inte lett till att smittotalen sjunkit i Afrika, och det var detta påven syftade på i sin kommentar. Däremot lyckades Uganda vända trenden genom att använda det recept Vatikanen förespråkar - ändrade sexualvanor, det vill säga trohet inom monogama förhållanden.

Varnar för kylig konsumtion av sex
Katolska kyrkans kritik av preventivmedel grundar sig på en motvilja mot att skilja sex från barnalstring och det ansvar och den ömsesidighet detta innebär. Påve Paulus IV varnade i encyklikan Humanae Vitae år 1968 för att användningen av preventivmedel i längden skulle komma att leda till relationer utan kärlek eller ens omtanke; relationer där man betraktar sin partner enbart som ett objekt för att tillfredsställa sina lustar. En kylig, kapitalistisk konsumtion av sex och relationer.

Oavsett vad man tycker om katolsk sexualmoral i övrigt är det svårt att hävda att en sådan kritik inte har någon relevans för oss i dag.

Det finns många anledningar att varna för de mediala förenklingar som i dag målar en så svart bild av den katolska kyrkan. Vi har i väst dåliga erfarenheter av vad fördomsfullhet i kombination med ensidig negativ propaganda gentemot religiösa minoriteter kan leda till.

Men vår vilja att finna en andre som vi kan identifiera som vår egen mörka motbild gör också att vi går miste om möjligheter att faktiskt själva lära oss något.
Vi berömmer oss gärna av tolerans och vidsynthet, men vad är sådant värt om den bara innefattar dem som redan påminner om oss själva?

För att vidga våra horisonter måste vi våga bli ifrågasatta, vi måste våga närma oss den radikalt annorlunde.
Joel Halldorf
doktorand i kyrkohistoria vid Uppsala universitet