Göteborgs framgångssaga är relativ. På sätt och vis slutar den vid Lundby på Hisingen, Härlanda i öster och Backa i norr. Sedan slutet av 1900-talet har områden på Hisingen och Nordost suttit fast i terapeutiska problemorienteringar som pådrivit en osann stigmatisering: Här behöver vi samtala oss fram till det goda samhället! Och dessa samtal har kostat. Där mekanismerna av ett lokalt näringsliv behövs som mest har dryga miljarden spenderats på utvecklingssamtal. Följden har blivit att goda kunskaper inhämtats om segregationsprocessen och social marginalisering.
Men det som verkligen betyder något för den enskildes egenmakt och oberoende - ett arbete att gå till - har förbigåtts. Nya jobb har skapats, men de har huvudsakligen gått till kommunala tjänstemän som hanterat pengar för utvecklingssamtalen. Intresset har varit och är lågt för näringslivspotentialen. Staden skulle på olika sätt kunna stimulera och underlätta företagsetableringar i svagare områden genom att slopa eller sänka arbetsgivaravgifter och moms för den som både arbetar och bor här.
Mål att bli företagare
I de minsta företagen skulle en stor del av den byråkrati som i dag följer med företagande, till exempel redovisning och skatteregler, kunna slopas. Resten kan skötas av till exempel en bank. Många människor som i dag bor exempelvis i de nordöstra stadsdelarna kommer från länder och förhållanden där egenföretagande och entreprenörskap är betydligt vanligare än i Sverige. Många egenföretagare bor här redan. För en del har det varit enda möjligheten ut ur arbetslöshet och utanförskap. För andra är det ett mål man bär på med förhoppning om att det skall förverkligas.
Frizonen skulle givetvis inte kunna förändra statens, ordningsmaktens eller rättsväsendets, åtaganden inom kommunen (till exempel avskaffa polisen eller införa vänstertrafik). Inte heller skulle den kunna avsäga sig uppgifter som statsmakten ålagt kommunen - som att erbjuda skolplatser. Regler skulle endast gälla de företag som är etablerade i kommunen och som anställer människor som bor inom dess gränser. Det skulle inte heller få hindra nya företagsetableringar eller att människor som ville arbeta under de villkor som gällde i frizonen flyttade till kommunen i fråga.
Fler självförsörjande
Med ett avtal med staten om den kommunala frizonen skulle dessa områden få en betydande tillväxtvänlig injektion. Ett avtal som var tidsbegränsat, men minst ett antal år - kanske två mandatperioder - för att sedan utvärderas skulle sannolikt visa att den ekonomiska förlust i form av minskade skatteintäkter ett sådant system skulle leda till skulle kompenseras av ökade intäkter och minskade utgifter för kommunen och staten. Detta genom att fler människor blev självförsörjande, och genom att staten skulle kunna minska sitt arbetslöshetsunderstöd.
Ekonomiska frizoner löser inte alla problem i det aktuella området. Men det riktar in sig på områdenas potential, och det som kan göra områdena starka och frigöra mänsklig skaparkraft och bana väg för bättre trygghet och tillväxt.
Det verkar mycket osannolikt att någon på riksplanet skulle våga sätta igång den radikala omstöpning som skulle behövas för att sänka trösklarna till arbetsmarknaden, och dra den växande svarta sektorn in i den officiella ekonomin. Till detta är den politiska förmågan för låg och det politiska priset för högt. Mycket förväntades av den nytillträdda alliansregeringen 2006. Leveranserna har inte motsvarat förväntningarna. Vad som behövs är modiga kommunalpolitiker som kan visa att förändringsvilja och lokal ohörsamhet inte bara behöver handla om att stå emot dåliga förslag från statens sida, utan också driva bra förslag gentemot centralmakten.
Befria från kostnader
Göteborg borde bli först med att driva kravet på ekonomisk frizon. I kombination med en medborgardialog, enligt Älvstrandsmodellen, skulle enskilda invånare och lokala föreningar bjudas in för att komma med förslag på företagsutveckling och utveckling av stadsdelarna i allmänhet. En lämplig start för processen vore att låta företag frigöras från ekonomiska kostnader mot staten.