Stadsplaneringsmodellerna växlar över tiden. I dag är stadsbyggandet inriktat mot att komplettera och använda den befintliga staden. Men till vilket pris?
Ett område som nu diskuteras för förtätning är Norra Guldheden. Tankarna kan säkert försvaras utifrån aspekter som bostadsbrist och önskemål om att få bo centralt. Men när det gäller Norra Guldheden finns det en särskild anledning att återknyta till det historiska perspektivet.
Bakom tillkomsten av Norra Guldheden stod den hälsingborgske storbyggmästaren Erik Wihlborg, som under krigsåren arbetade mycket med idéer kring boende och boendeservice.
Slöjdföreningen
Under hösten 1943 lyckades Whilborg intressera redaktören och konstkritikern Gotthard Johansson, verksam inom Svenska Slöjdföreningen, att ordna en stor bostadsutställning kring tillkomsten av Guldhedsområdet. Tanken var att låta utställningen och den nya bostadsbebyggelsen ingå som ett led i firandet av Svenska Slöjdföreningens 100-årsjubileum 1945.
Genom att tidpunkten för bostadsutställningen sammanföll med krigsslutet kom planeringen och uppförandet av Norra Guldheden, tillsammans med bostadsutställningen, att få en stor betydelse för såväl efterkrigstidens bostadsbyggande som för den framtida svenska bostadspolitiken.
Norra Guldhedens stadsplan kom att stå i stark kontrast till de stelt uppradade funktionalistiska 30-talsplanerna. Exploateringen var måttlig och byggnader, gator och gångvägar anpassades till den kuperade terrängen. Området frigjordes från genomfartstrafik och matningstrafiken förlades till områdets periferi.
Guldhedstorget gavs en mycket medveten arkitektonisk utformning. I anslutning till torget låg "Olssons trädgård", en kärleksfullt utformad trädgårdsanläggning, anlagd av en privatperson långt före det fanns tankar på en bostadsbebyggelse på Guldheden.
Social bostadspolitik
Det var emellertid inte så mycket stadsplanen och arkitekturen som väckte det största intresset. Betoningen kom i stället att ligga på det sociala och bostadspolitiska planet. Det var inom dessa områden de nya idéerna skulle prövas. Det gällde att komma tillrätta med det allt överskuggande problemet i svenskt bostadsbyggande - trångboddheten. Det gällde också att skapa det ökade utrymmet till ett överkomligt pris samt att rationalisera boendet genom en förbättrad service.
1940-talet innebar stora förändringar för boendeservicen. Först och främst var institutionen med hembiträden på väg att avskaffas. Orsakerna till detta var att finna i en förändring i tidsandan, i det förändrade arbetsmarknadsläget samt i det faktum att det moderna bostadsbyggandet inte längre gav plats i lägenheterna för en bostad åt hembiträden. Vidare hade krigsåren inneburit en ökad förvärvsverksamhet hos kvinnorna varför krav på barntillsyn utanför hemmen började ställas.
Bättre service
Dessa faktorer gjorde det nödvändigt att markant förbättra boendeservicen, såväl genom en rationaliserad lägenhetsutformning som genom en allmän service i form av tjänster och butiker i direkt anslutning till bostadsområdet. De kollektiva anordningarna på Norra Guldheden förlades därför dels till bostadshusen, dels till särskilda anläggningar inom området.
Guldhedsgården
Men det var framför allt de kollektiva anordningarna utanför bostadshusen som intresset riktade sig mot. För barnens omsorg uppfördes en byggnad, Guldhedsgården, som innehöll lokaler för lekskola, daghem och fritidshem. I övervåningen inreddes en större samlingslokal.
Den största andelen bostadskomplement kom att grupperas kring Guldhedstorget, som också utgjorde entré till området. Här fanns butiker för mjölk och bröd, specerier, kött och charkuteri, fisk grönsaker och frukt, tobak och tidningar, sybehör, frisör samt ett postkontor.
Men inte nog med detta - det ordnades ett samarbete mellan matbutikerna så att ordermottagning och budskickning kunde göras gemensamt.
Kollektivhus för äldre
För att lösa de ensamståendes bostadsfråga och deras krav på boendeservice uppfördes vid Guldhedstorget ett sjuvånings kollektivhus med ett hundratal smålägenheter utan kök men med kokskåp. Till kollektivhuset knöts en restaurang, som även var öppen för allmänheten. Restaurangen betjänade också en butik med färdiglagad mat och brödbutiken.
I dag har all den service, som skulle vara en integrerad del av boendet, försvunnit. Orsaken är ökade krav på lönsamhet och stordrift.
Norra Guldheden kan i dag betecknas som en manifestation av den socialt inriktade bostadspolitik som under många år blev ett riktmärke för efterkrigstidens svenska bostadsbyggande.
Det är att beklaga att detta historiska perspektiv kommer att utplånas genom en förtätning av området.
I stället för att bevara Norra Guldheden, med sina stadsplanemässiga och arkitektoniska kvaliteter och dess historiska betydelse, kommer området att förtätas på bekostnad av den natur och grönska som betyder så mycket för området och de boende.
Ett förtätat Norra Guldheden blir ännu ett i raden av förlorade, kulturhistoriskt värdefulla, bostadsområden i Göteborg.