Regeringen får inte tveka om upphovsrätten
Det är milt sagt överraskande att regeringen nu tycks backa från sitt lagförslag om att rättsinnehavare ska ha möjlighet att inkomma till domstol med bevisning om
att ett visst IP-nummer använts för att begå brott mot upphovsrätten. Att sortera ut detta element ur en proposition till riksdagen vore ett historiskt misstag, skriverJan Rosén och två andra experter på immaterialrätt.
Relaterat
Artikelbilder
Sverige fälldes i somras i EG-domstolen för att inte ha genomfört Sanktionsdirektivet, det som brukar kallas för Ipred.
Detta direktiv om sanktioner mot intrång i alla slags immaterialrättigheter röstades igenom redan år 2004 och senast våren 2006 skulle det ha genomförts i svensk lagstiftning. Trots denna försening förefaller regeringen in i det sista att vackla beträffande lagförslagets utformning med negativ inverkan på ett redan onödigt förvirrat rättsläge.
I mars i år klargjorde justitieminister Beatrice Ask och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth att regeringen nått en kompromiss genom vilken direktivet skulle förverkligas och rättighetshavarna få rätt till så kallat informationsföreläggande via domstol. Ett lagförslag passerade i oktober lagrådet utan några ändringar i sak. Samtliga remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller avstått från att yttra sig om det.
Eliminerar möjlighet
Det är därför milt sagt överraskande att regeringen nu tycks antyda en annan linje som går ut på att man skulle förändra sitt lagförslag genom att i praktiken eliminera möjligheten till informationsföreläggande, det för Sverige mest betydelsefulla elementet i direktivet. Saken gäller huruvida en rättsinnehavare skall få möjlighet att inkomma till domstol med bevisning om att visst IP-nummer använts för att begå brott mot upphovsrätten eller annan immaterialrätt.
Om bevisningen anses tillräckligt stark så kan domstolen besluta att identiteten hos innehavaren av IP-numret, som är känd hos Internetleverantören, skall lämnas ut till rättsinnehavaren.
Att sortera ut detta element ur en proposition till riksdagen vore ett historiskt misstag! Det skulle nämligen ge signalen att utnyttjanden av upphovsrättigheter i nätmiljön visserligen kan utgöra lagbrott - men de skall inte beivras. Fastmera skulle inte ens frågan få ställas vem som står bakom ett IP-nummer som på sannolika skäl, prövade i särskild ordning av domstol, använts för att begå brott mot upphovsrätten.
Sverige är skyldigt att införa Sanktionsdirektivet. Men som främst förslagets kritiker har framfört i debatten är vi inte skyldiga att införa ett informationsföreläggande som initieras av en rättsinnehavare. Detta konstaterades i en uppmärksammad dom i det så kallade Telefonica-målet, där EG-domstolen slog fast att det visserligen inte fanns några hinder för lagens införande, men att det heller inte var tvingande för medlemsstaterna.
Absolut skyldighet
EG-domstolen understryker dock Sveriges och övriga medlemsstaters absoluta skyldighet att säkerställa ett effektivt skydd för upphovsrätten och övrig immaterialrätt. Detta skall också ses i ljuset av att de allra flesta länder inom gemenskapen redan har lagregler som ger motsvarande effekt som det informationsföreläggande som tydligen bara i Sverige skulle vara problematiskt.
Den integritetskränkning som det innebär att utlämna identiteten hos innehavaren av ett IP-nummer som använts för brottslig verksamhet måste i detta sammanhang te sig försumbar. Lagrådet har också funnit att tillräckliga rättssäkerhetsgarantier för den enskilde internetabonnenten uppställts i förslaget.
Telefonica-domen tydliggör även att upphovsmannens rättigheter ska skyddas oavsett om det enskilda intrånget är en del i en större verksamhet eller inte och lämnar inget utrymme för den klassificering som alliansen nu tycks överväga. Allianspartiernas testballong handlar om att begränsa rättighetshavarnas möjlighet till informationsföreläggande till att bara gälla illegal uppladdning med kommersiellt syfte eller vid upprepad användning. I praktiken innebär detta således att det tidigare presenterade lagförslagets kärna pulvriseras.
Med en sådan formulering blir lagen förmodligen inte användbar ens mot de mest aktiva uppladdarna. Hur skulle man kunna ta reda på omfattning och syfte hos ett intrång om detta måste bevisas innan man kan få tillgång till bevisen? Vad vet man om upprepning innan man ens fått ställa en fråga?
Internationella förpliktelser
Ville regeringen på allvar befordra ett välordnat internet med mängder av erbjudanden till konsumenterna så måste man åstadkomma en åtminstone rudimentär legal ordning för rättsinnehavarna. Inte bara för att uppfylla Sveriges internationella förpliktelser utan också för att befordra en god och välordnad marknad i nätmiljön. Sverige är i dag skyldigt att säkerställa ett effektivt skydd för upphovsrätten och andra immaterialrättigheter.
Andra med Sverige jämförbara länder har redan infört sådana bestämmelser som nämnts ovan. Att Sverige dröjt så länge med motsvarande legala instrument har varit oerhört kostsamt för svensk kulturproduktion och medieindustri.
Jan Rosén
professor i civilrätt
Lars Pehrson
professor i civilrätt
Claes Sandgren
innehavare av Torsten och Ragnar Söderbergs professur i rättsvetenskap
Lars Pehrson
Detta direktiv om sanktioner mot intrång i alla slags immaterialrättigheter röstades igenom redan år 2004 och senast våren 2006 skulle det ha genomförts i svensk lagstiftning. Trots denna försening förefaller regeringen in i det sista att vackla beträffande lagförslagets utformning med negativ inverkan på ett redan onödigt förvirrat rättsläge.
I mars i år klargjorde justitieminister Beatrice Ask och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth att regeringen nått en kompromiss genom vilken direktivet skulle förverkligas och rättighetshavarna få rätt till så kallat informationsföreläggande via domstol. Ett lagförslag passerade i oktober lagrådet utan några ändringar i sak. Samtliga remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller avstått från att yttra sig om det.
Eliminerar möjlighet
Det är därför milt sagt överraskande att regeringen nu tycks antyda en annan linje som går ut på att man skulle förändra sitt lagförslag genom att i praktiken eliminera möjligheten till informationsföreläggande, det för Sverige mest betydelsefulla elementet i direktivet. Saken gäller huruvida en rättsinnehavare skall få möjlighet att inkomma till domstol med bevisning om att visst IP-nummer använts för att begå brott mot upphovsrätten eller annan immaterialrätt.
Om bevisningen anses tillräckligt stark så kan domstolen besluta att identiteten hos innehavaren av IP-numret, som är känd hos Internetleverantören, skall lämnas ut till rättsinnehavaren.
Att sortera ut detta element ur en proposition till riksdagen vore ett historiskt misstag! Det skulle nämligen ge signalen att utnyttjanden av upphovsrättigheter i nätmiljön visserligen kan utgöra lagbrott - men de skall inte beivras. Fastmera skulle inte ens frågan få ställas vem som står bakom ett IP-nummer som på sannolika skäl, prövade i särskild ordning av domstol, använts för att begå brott mot upphovsrätten.
Sverige är skyldigt att införa Sanktionsdirektivet. Men som främst förslagets kritiker har framfört i debatten är vi inte skyldiga att införa ett informationsföreläggande som initieras av en rättsinnehavare. Detta konstaterades i en uppmärksammad dom i det så kallade Telefonica-målet, där EG-domstolen slog fast att det visserligen inte fanns några hinder för lagens införande, men att det heller inte var tvingande för medlemsstaterna.
Absolut skyldighet
EG-domstolen understryker dock Sveriges och övriga medlemsstaters absoluta skyldighet att säkerställa ett effektivt skydd för upphovsrätten och övrig immaterialrätt. Detta skall också ses i ljuset av att de allra flesta länder inom gemenskapen redan har lagregler som ger motsvarande effekt som det informationsföreläggande som tydligen bara i Sverige skulle vara problematiskt.
Den integritetskränkning som det innebär att utlämna identiteten hos innehavaren av ett IP-nummer som använts för brottslig verksamhet måste i detta sammanhang te sig försumbar. Lagrådet har också funnit att tillräckliga rättssäkerhetsgarantier för den enskilde internetabonnenten uppställts i förslaget.
Telefonica-domen tydliggör även att upphovsmannens rättigheter ska skyddas oavsett om det enskilda intrånget är en del i en större verksamhet eller inte och lämnar inget utrymme för den klassificering som alliansen nu tycks överväga. Allianspartiernas testballong handlar om att begränsa rättighetshavarnas möjlighet till informationsföreläggande till att bara gälla illegal uppladdning med kommersiellt syfte eller vid upprepad användning. I praktiken innebär detta således att det tidigare presenterade lagförslagets kärna pulvriseras.
Med en sådan formulering blir lagen förmodligen inte användbar ens mot de mest aktiva uppladdarna. Hur skulle man kunna ta reda på omfattning och syfte hos ett intrång om detta måste bevisas innan man kan få tillgång till bevisen? Vad vet man om upprepning innan man ens fått ställa en fråga?
Internationella förpliktelser
Ville regeringen på allvar befordra ett välordnat internet med mängder av erbjudanden till konsumenterna så måste man åstadkomma en åtminstone rudimentär legal ordning för rättsinnehavarna. Inte bara för att uppfylla Sveriges internationella förpliktelser utan också för att befordra en god och välordnad marknad i nätmiljön. Sverige är i dag skyldigt att säkerställa ett effektivt skydd för upphovsrätten och andra immaterialrättigheter.
Andra med Sverige jämförbara länder har redan infört sådana bestämmelser som nämnts ovan. Att Sverige dröjt så länge med motsvarande legala instrument har varit oerhört kostsamt för svensk kulturproduktion och medieindustri.
Jan Rosén
professor i civilrätt
Lars Pehrson
professor i civilrätt
Claes Sandgren
innehavare av Torsten och Ragnar Söderbergs professur i rättsvetenskap
Lars Pehrson
Följ oss på twitter #gpdebatt
Gör ditt val och köp här
