Kulturen på en nyhetsredaktion sätts av ansvarige utgivaren. Han sätter gränserna. Han fattar beslut om namnpublicering, vilket ofta följs av ett resonemang kring hur redaktionen har tänkt när beslutet lämnar normen för god publicistisk sed.

Ansvarige utgivaren avgör om tidningen ska ta steget över gränsen och offentligt påstå att en människa gjort något klandervärt.

För den enskilde, särskilt en gräsrot, kan det bli ett oerhört övergrepp. För hur ska en privatperson med normal ekonomi kunna sätta emot en förlöpande tidning när inte ens en hovförvaltning, höga politiker eller framgångsrika skådespelare lyckas?

Hängs ut med namn och bild

Ett färskt exempel är när GT/Expressen hänger ut Lasse Brandebys sambo, min före detta fru, i en pågående arvstvist. Till skillnad från andra uthängningar i pressen, är Lasse Brandebys sambo en privatperson som i över 20 år älskat och levt ihop med en frånskild, framgångsrik skådespelare. Hennes barn och barnbarn blir den ”nya kärnfamiljen”.

Lasse ger frikostigt såväl julklappar, födelsedagspresenter och bjuder med på teaterpremiärer. Han deltar i ”barnbarnens” skolavslutningar, lämnar och hämtar på dagis, skola och idrottsaktiviteter. För detta får nu sambon betala. Hon framställs som klandervärd. Hon beskylls för att ha lurat till sig hans andel av det gemensamma hemmet på dödsbädden.

Travar runt huset

GT/Expressen hänger som enda tidning ut sambon med namn och bild. Det är okänt hur ansvarige utgivaren resonerade. En misstanke är att tidningen anser att namnpubliceringen säljer fler lösnummer än att följa god publicistisk sed att inte namnge.

Tidningens journalist vägrar att acceptera att sambon inte vill prata med honom. Han ringer samtal på samtal i veckor. Han bevakar hemmet, travar runt huset på hennes tomt. Grannarna ser hur han kikar in genom fönstren. Sambon tvingas engagera en advokat enkom för att värja sig.

Samtidigt pågår en debatt om den parlamentariskt tillsatta Yttrandefihetskommitténs betänkande kring integritetskränkningar. I DN kräver Axel Calissendorff, advokat och hovauditör, lagstiftning på området. Utredningens sekreterare, Nils Funcke, tror däremot att den svenska pressen har förmågan att inte förlöpa sig.

Smutskastning

För undertecknad som arbetat som journalist under större delen av mitt yrkesverksamma liv, varav 20 år på SVT, är utsattheten för den som blir aktuell för ett reportage en grundbult. En omständighet att alltid ha i åtanke, att respektera och värna.

Nu ger mig smutskastningen av vårt släktnamn orsak att reflektera över ”den svenska pressens självsanering”.Samt över de möjligheter som skulle stå mig till buds för att skydda mitt privatliv,namn och rykte.

• Pressens opinionsnämnd, vad hjälper ett fördömande därifrån i efterhand?
• Polisanmäla, också i efterhand då det redan är för sent?
• Domstol för att likt misshandelsoffer få utdömt besöksförbud? Också för sent.

Måste kosta

Efter att ha vänt och vridit på problematiken utifrån ett redan drabbat offers synvinkel blir lösningen: det ska kosta!

Höga skadeståndsbelopp är nog den enklaste vägen för att i praktiken upprätthålla en ”frivillig självsanering” inom svensk press.

Det enda som kan förmodas hejda en redaktion torde vara så höga skadeståndsbelopp att grovt förtal inte går att räkna hem ekonomiskt. Ett i lag fastslaget lägsta skadestånd i procent beräknat på tidningens omsättning. En lex Fjelkegård.

Björn Fjelkegård

journalist

tidigare gift med Lasse Brandebys sambo