Regeringens nya forskningsproposition vill premiera kvalitet och minska forskarnas administrativa pålagor. Angelägna mål men hur gå från ord till handling? Forskningens slagkraft beror i hög grad på principerna för fördelning av forskningsanslag. För att få valuta för forskningspengarna måste man finna metoder som prioriterar värdeskapande aktiviteter och pressar tillbaka onödig byråkrati.

De tekniska högskolorna och instituten har sedan länge bedrivit industrinära forskning. Tillverkningsindustrin står för ungefär hälften av Sveriges exportinkomster och forskningens betydelse är uppenbar för var och en som tror att forskning behövs för en industrigrens vitalitet . Min erfarenhet är begränsad till denna forskningssektor.

Min övertygelse är att samhällets investeringar i teknisk forskning skulle kunna ge betydligt större utdelning. Hindren ligger i hur styrningen av vår nationella forskning de senaste tjugo åren utvecklats.

Små möjligheter att påverka

Den egentliga makten över forskningen ligger hos forskningsfinansiärerna, medan ledningarna för högskolor och institut i praktiken har små möjligheter att styra sin egen verksamhet, trots att där ofta finns den bästa ämneskompetensen, personkännedomen och kontaktnäten med industrin.

I dag ses forskningssystemet som en marknad med utbud och efterfrågan. Denna modell fungerar dåligt: Bedömningen av framtida kunskapsbehov är vaga, kvaliteten i utbudet är svårbedöm och kostnadsnivån utvärderas knappast. Normala spelregler för en fungerande marknad föreligger helt enkelt inte. Men förutom de principiella invändningarna har kostnaderna för själva anslagsfördelningen blivit så stora att de undergräver själva verksamheten. Nedan följer en kort beskrivning av tillvägagångssättet för att söka forskningspengar.

Veckor av ofinansierat arbete

Någon av finansiärerna gör en utlysning där man beskriver programmets inriktning och villkor. Det kommer normalt in mellan 30 och 150 ansökningar som sedan skall bedömas. Varje ansökan kräver en projektbeskrivning som förhandlas med andra partners, oftast företag. Det ligger minst tre veckor av ofinansierat arbete bakom en ansökan – för EU-projekt mycket mer. Av ansökningarna beviljas normalt 10-20 procent.

För att finansiera en mindre forskargrupp krävs två till tre beviljade anslag om året, vilket innebär att en professor normalt ägnar minst hälften av sin arbetstid till att söka anslag. Ansökningsarbetet är (oftast) ofinansierat men definitivt inte kostnadsfritt. Forskarna skall ha sina löner som finansieras med omkostnadspålägg. Dessa har stigit stadigt under många år och ligger nu kring 40-55 procent för högskolorna och över 100 procent för instituten. Till detta skall läggas företagens egen arbetstid.

Bara en illusion

Det nuvarande systemet bygger på föreställningen att man i förväg kan bedöma vilken vetenskaplig nivå som det föreslagna projektet kommer att nå. Detta är en illusion. Det enda man säkert kan bedöma utifrån kvaliteten på bidragsansökan är just förmågan att skriva bidragsansökningar. Kanske korrelerar den positivt till utförandeförmågan, men det är en riskabel hypotes. Prioriterar den hängivne forskaren verkligen ansökningsskrivande allra högst? Själva begreppet vetenskaplig nivå är också tveksamt. Av egen erfarenhet vet jag vilken häpnadsväckande spridning som förekommer när olika bedömare granskar samma vetenskapliga arbete. Den så kallade bibliometrin, som i förstone kan framstå som en utväg, är ingen lösning utan gör bara ont värre.

Väldigt svårt att värdera

Det är helt enkelt väldigt svårt att värdera forskning. Särskilt på planeringsstadiet, innan arbetet ens är påbörjat. Med tiden brukar det dock visa sig vad som är fullödigt och betydelsefullt. Nobelprisen delas ofta ut flera decennier efter det upptäckterna gjorts när man med tidens perspektiv kan urskilja vetenskapsområdets milstolpar. Nu är ju knappast detta en metod för att fördela anslag till aktiva forskare. Men att väga in vad den som söker forskningsanslag har uträttat tidigare är en högst rimlig tanke. Det förutsätter emellertid att man gör ordentliga utvärderingar av tidigare arbeten.

Grundliga utvärderingar gjorda av oberoende sakkunniga förekommer mycket sällan – undantaget vissa centrumbildningar. Efter 32 år som aktiv forskare kan jag bara erinra mig ett enda tillfälle då en finansiär låtit utvärdera mitt arbete på ett seriöst sätt. Året var 1983.

En slagkraftig teknisk forskning

Så skapas en slagkraftig teknisk forskning:

• Samordna Vinnovas och löntagarfondsstiftelsernas forskningsprogram inom det tekniska området.

• Uppdra åt finansiärerna att tillsammans med de tekniska högskolorna definiera forskningstema för de mest aktiva forskargrupperna.

• Genomför grundliga utvärderingar där forskarna får redovisa sina viktigaste resultat.

• Justera upp eller ner forskargruppernas anslag med regelbundna intervaller på grundval av utvärderingarna.

• Låt högskolor och institut själva organisera projektarbetet inom givna ramar.

• Lämna en ospecificerad pott för nya grupperingar.

Staffan Sunnersjö

professor i maskinkonstruktion vid Tekniska Högskolan i Jönköping med 12 års forskningserfarenhet inom akademin, 21 år inom branschforskninginstitut och fem år inom industriella FoU-avdelningar.