I söndags, den 7 oktober, fyllde Rysslands president Vladimir Putin 60 år. Firandet hade inte riktigt den glans han sannolikt hade tänkt sig för bara ett år sedan. Det är visserligen sant att han den 4 mars valdes till en tredje period som president, efter att under fyra år ha suttit i bakgrunden som premiärminister. Han kunde också med tillfredställelse notera att oppositionen mot hans styre ännu inte har lyckats formulera något trovärdigt alternativ, och att kraften i de stora demonstrationerna är på väg att avta. Kanske kan han se fram emot att bli omvald 2018, och att efter ytterligare en mandatperiod ha suttit hela 24 år vid makten (varav fyra som premiärminister). Det skulle vara längre till och med än Leonid Brezjnev, som vid sin död 1982 hade varit Generalsekreterare i kommunistpartiet (den då reella maktpositionen) sedan 1964.

Den senare parallellen hyser samtligt också nyckeln till varför Putin kanske trots allt inte hade så stor anledning att fira. Under hans första två mandatperioder, från 2000 till 2008, projicerades en bild av Putin som den starke ledaren, som garanten för att Ryssland åter skulle bli starkt och respekterat. Det allmänna kaos som rått under Boris Jeltsin tid vid makten framhölls effektivt som avskräckande, och som anledning att acceptera en alltmer auktoritär maktutövning. Stadigt stigande oljepriser ledde till allt starkare statsfinanser, och till stigande reallöner, vilket bidrog till att förstärka regimens legitimitet.

Samtidigt upplevde allt fler att Putin och hans män inte hade något annat intresse än att berika sig själv. Bakom petrostatens glittrande fasad av enastående rikedomar doldes en ekonomi som var stadd i sönderfall, ett politiskt system som blev allt mer innehållslöst, och ett rättsväsen som präglades av allt större rättslöshet. Paralleller mellan Putin och Brezjnev började dras.

Grundlurade

När det gjordes klart att Dmitrij Medvedev hade blivit utsedd att kandidera (och därmed att vinna) i presidentvalet 2008, var det många som hoppades att epoken Putin var över. Under de följande fyra åren gick spekulationens vågor höga kring vem som verkligen hade makten i Ryssland – presidenten Medvedev eller premiärministern Putin. Den ryska makteliten splittrades på ett tidigare aldrig skådat vis i två läger, kring två skilda ledare.

Utländska regeringar – den svenska inräknad – började allt tydligare visa sympatier för att Medvedev skulle få sitta ytterligare en period, och man bedrev diskret lobbyverksamhet i kulisserna. En amerikansk toppdiplomat förklarade till och med att Vi talar bara med Medvedev nu! Alla var, som det skulle visa sig, grundlurade. Man kan tänka sig att det i Moskva skrattades både länge och gott. Men det skrattet skulle snart sätta sig i halsen.

Vändpunkt

Vändpunkten kom den 24 september 2011, vid en kongress med det då ännu till synes allsmäktiga maktpartiet Enade Ryssland. I sitt anförande förklarade den dåvarande presidenten Dmitrij Medvedev att han och premiärminsiter Putin hade kommit överens om att helt sonika byta jobb. Putin spädde på med att lakoniskt konstatera att detta var något man sedan länge hade varit överens om. Kanske var det själva arrogansen i detta uttalande som gjorde att reaktionerna blev så våldsamma. Det var inte nog med att ännu ett presidentval helt öppet gjordes upp flera månader i förväg. Alla de som under senare år hade satt sitt hopp till att Medvedevs tal om modernisering, om kamp mot korruption, och om rättsreformer, hade helt sonika blivit dragna vid näsan.

Under tiden fram till dumavalet den 4 december 2011 visade allt fler opinionsundersökningar på ett vikande stöd för maktpartiet Enade Ryssland, vilket skulle kunna innebära ett vikande stöd även för Putin i presidentvalet i mars 2012. Ett omfattande valfusk lyckades visserligen rädda en enkel majoritet för Enade Ryssland i Duman, men det öppna fusket provocerade fram en mycket omfattande politisk mobilisering, i de största demonstrationer Moskva hade sett sedan Sovjetunionens fall.

Kraften i dessa demonstrationer har visserligen avtagit, men skadan är skedd och kan svårligen göras ogjord. Till uppvisningen av naken maktarrogans har lagts avslöjanden om en synnerligen omfattande korruption i maktens över lager, samt av en mycket djup rättsröta, rotad i en kultur av ostraffbarhet. Bilden av Putin har genomgått en metamorfos. Hans tidigare ogenomträngliga teflonskydd har spruckit, och allt fler opinionsundersökningar visar att han personligen hålls ansvarig för landets omfattande problem.

Den tidigare propagandans framgångsrika bild av den barbröstade hjälten som visas upp i allehanda macho-liknande situationer, har avlösts av en än mer effektiv motbild i sociala medier där den starke mannen utsätts för brutal och tidvis mycket skarpsinnig satir. Och att visas upp som löjlig måste vara de värsta som kan hända en stark ledare.

Drar åt tumskruvarna

Det kan mycket väl vara övergående. Putin förklarade själv direkt efter presidentvalet att tumskruvarna skulle dras åt, och att oppositionen inte skulle slappna av. Så har det också blivit. Tuffa lagar mot demonstrationer har införts. Ledande oppositionsfigurer trakasseras. Lagar om förräderi skärps, och tonen skärps mot icke-statliga intresseorganisationer som fått stöd från väst. Kvinnliga punkrockare döms till långa fängelsestraff.

Problemet för Ryssland är att Putin under sin tid vid makten har lyckats dränera samtliga statliga och politiska institutioner på allt reellt innehåll. Det som blivit kvar är en rent personlig maktutövning, bland en mängd teaterkulisser som påminner om demokratiska och legala institutioner. Detta fungerar så länge den starke mannen förblir stark. Men när masken rämnar och har framstår som löjlig, återstår bara två alternativ.

Det ena är att skräcken måste återställas, och den starke mannen åter bli fruktad. Det är tyvärr är en fullt möjlig utveckling, som i förlängningen skulle kunna leda till inbördeskrig. Det andra är att kretsar i hans omgivning kommer att förlora tron på att han har kraft nog att skydda deras inkomster och förmögenheter, mot ett verkligt folkligt uppror. Utgången kommer i så fall att bli en palatskupp, som sannolikt skulle följas av omfattande strider kring omfördelning av dagens förmögenheter.

Hänger på oljemarknaden

Det paradoxala är att allt hänger på den internationella marknaden för olja. Så länge priset förblir högt kommer Putin att ha tillräckliga intäkter för att köpa både socialt lugn och lugn inom makteliterna. Men om priset än en gång skulle rasa, som en följd, exempelvis, av en eurokollaps, skulle pengarna ta slut och omfattande missnöje sprida sig över landet. Putin skulle personligen hållas ansvarig. Det skulle kunna bli den tändande gnistan, till en mycket omfattande brasa.

Alternativet är ett långsamt men obönhörligt förfall, ett Brezjnev-scenario av allmän politisk fossilisering och ökande ekonomisk efterblivenhet, kopplat till omfattande utvandring av de unga begåvningar som borde bygga Rysslands framtid. Alla de som så länge har hyllat Putin kanske har anledning till viss eftertanke.

Stefan Hedlund

professor, Uppsala Center for Russian Studies