Krisen är förvisso svår och det är besvärligt att komma överens om vem som ska betala för lösningen. Men EU kommer att bli en mer sammansvetsad och starkare union efter denna kris. Precis som Sverige klev starkare ur sin kris på 1990-talet.

Däremot kommer Sverige att avlägsna sig från EU:s kärna. Krisen förstärker våra fördomar om EU. Fördomar som gjorde att vi gick baklänges in i unionen. Trots att vi insåg behovet av ett fredsprojekt i Europa och anslöt oss till det, ansåg vi samtidigt att européerna var mer patriarkala, mer korrumperade, mindre jämlika och levde i mindre utvecklade välfärdsstater. Den nuvarande krisen kan därför sluta i en obehaglig överraskning. Att vi får ett mer sammansvetsat och starkare EU. Som Sverige har vänt sig ifrån.

Barrosos förslag

Vad bör göras? Samtalet måste börja från förslag som ligger på bordet.

Kommissionens ordförande José Manuel Barroso har föreslagit en lösning som innebär en ekonomisk och finansiell union som leder i en mer federalistisk riktning. De politiska tungviktarna, Tyskland, Frankrike, Italien och en hel del mindre länder kommer att, med vissa variationer, ställa sig positiva till förslaget.

Jag stödjer Barrosos ambition. Själv har jag upplevt europeisk historia. Jag har överlevt både kommunism och nationalism. Jag kommer göra nästan allt för att vi inte ska backa tillbaka dit. För att vi ska säkra en annorlunda framtid. Men Barrosos sätt att göra det på är fel.

Måste lösa inre spänningar

Varje federation måste konstrueras på ett sådant sätt att den kan lösa inre spänningar. Rättvist och i demokratisk ordning. Kan federationen inte det, kommer den inte överleva.

Forna Jugoslavien är ett exempel på ett land som aldrig lyckades lösa sina inre spänningar. Nationalismen löste förvisso upp landet. Men nationalismen skulle aldrig ha uppstått om landet hade lyckats hitta en politisk och finansiell balans. Slovenien och Kroatien ansåg att de betalade för mycket för de underutvecklade delarna av landet, Serbien att andra republiker inte ville acceptera deras dominans, Bosnien, Kosovo och Makedonien att den utvecklade delen av landet utnyttjade deras basindustri men gav alltför lite tillbaka. Ingen var nöjd. Det räckte med ett par nationalister som utnyttjade situationen för att skapa en konflikt med en självgående nedåtspiral.

Osämjan påminner om dagens EU. Vem som ska betala för vem, varför och vilken makt det bör ge, diskuteras. Och ingen är nöjd i dag heller. Greker för att räntan var anpassad till Tyskland, tyskar för att de betalar för Grekland, spanjorer för att bostadsbubblan importerades etcetera.

Likadana problem finns överallt, inte bara i sammanslutningar av stater. I Spanien gör en likadan konflikt att katalaner vill rösta om självständighet. I Sverige framkallar det kommunala utjämningssystemet spänningar. De som betalar anser att utjämningen borde vara mindre, de som är mottagare anser att den bör vara större.

Kan inte tvinga fram federalism

Detta måste lära oss någonting om EU:s framtid. Unionen måste byggas så att den blir hållbar i längden. Att den kan överbrygga obalanser på ett rättvist och demokratiskt sätt. Det måste finnas ett transparent och demokratiskt system som garanterar att alla medlemmar tar ansvar för både tillväxt och skulder och att inga stater lever långsiktigt på andras bekostnad. Ett framtida EU måste kunna lösa inre spänningar. Inte bara för att politiker kan tvinga fram det. Utan för att medlemsstaters medborgare vill ha det så. Först då kan vi prata om federalism. Att hasta fram en federation i tron att man kan tvinga fram den är inte lösningen.

Av just den anledningen är den permanenta räddningsfond som nu sätts upp en dålig idé. Om det alltid finns någon annan som betalar medlemsstaternas underskott så finns det obefintligt incitament att hålla sig inom budgetramen. Vi har ett ansvar att lära av våra misstag. Ansvar att rädda unionen från misstag som vi gjorde i forna Jugoslavien eller i Katalonien.

Svaret skyldiga

Det finns de som kommer att ifrågasätta att vi överhuvudtaget måste binda oss till EU. Ni som gör det måste svara på frågan hur Sverige, med sitt enorma beroende av export, kommer att klara sig utan en gemensam europeisk marknad? Utan en gemensam fördelning av kostnader som minskar globaliseringens negativa konsekvenser? Hur ska vi undvika ”race to the bottom” om vi är ensamma? Hur ska ni se till att någon i världen lyssnar på vad Sverige har att säga? När vi i dag talar vet andra att våra åsikter påverkar tjugosex andra länder. Därför lyssnar de. Men ensamma? Visst, Sverige har inte varit i krig på länge. Men tro mig, när det verkligen gäller: Sverige behöver EU mer än EU behöver Sverige.

Europa står vid ett vägskäl. Vi lever i ett avgörande ögonblick. Våra barn kommer att döma oss efter vad vi gör i dag. Det finns inget ödesbestämt i vår framtid. Den formas av oss. En kris är alltid ett tillfälle för omstrukturering. Ett tillfälle vi inte får missa. Men vi måste omstrukturera på ett sådant sätt att vi får ett långsiktigt hållbart EU. Givet att vi övervinner nuvarande svagheter kan EU bli, inte bara världens största ekonomi, utan också världens största region präglad av fred, demokrati och mänskliga rättigheter. Vi behöver en diskussion om vägen dit. När de stora länderna väl bestämt sig kommer vi att få färre valmöjligheter. Därför bör vi ligga i framkanten i dessa diskussioner. Vår chans ligger i möjligheten att påverka ett framtida EU från start.

Jasenko Selimovic

statssekreterare hos integrationsminister Erik Ullenhag (FP)