I morgon, torsdag 26/9, är det världssjöfartens dag och under hösten ska regeringen presentera sin nya sjöfartsstrategi. Om den överhuvudtaget ska fungera måste den vara brett politiskt förankrad, så att lagar och regler blir förutsägbara och ger en långsiktig stabilitet åt hela sjöfartsklustret. Såsom svensk sjöfart utvecklats de senaste åren handlar det om huruvida Sverige ska ha någon sjöfartsnäring överhuvudtaget i framtiden. Och här spelar tonnagebeskattningen en grundläggande roll.

Sjöfartsnäringen är globaliseringens stora vinnare och är med stor säkerhet en framtidsbransch. Vi blir allt fler här på jorden och behovet av handel mellan världens alla hörn ökar, vilket med all sannolikhet kommer att öka efterfrågan på transporter till sjöss. De senaste 20 åren har tillväxten inom sjöfarten varit högre än BNP-ökningen i världen.

Flaggar ut

Tyvärr märker vi inte av detta gynnsamma läge i Sverige. Utan tvärtom – rederier säljs till andra länder med flytt av huvudkontor som följd och av de svenska rederier som finns kvar väljer många att flagga ut för att få konkurrenskraftiga villkor. På senare tid har även några färjor valt att byta till annan nordisk flagga med förlorade arbetstillfällen i Sverige som följd. Sverige har tappat så mycket sjöfart att den sedan länge har passerat en minimigräns.

Även om vi vill tro på en inflaggning eller inflyttning av globala rederier till Sverige, har vi svårt att göra det. Vi är realister och har lärt oss leva med den begränsade svenska sjöfarten som är kvar. Vi har inte fastnat i nostalgiska drömmar om fornstora dagar, då Sveriges handelsflotta var mångdubbelt större än i dag, men vi anser att det är viktigt för Sverige att inte vara helt utlämnad till utländska intressen när det gäller något så viktigt som bra infrastruktur för handel med vår omvärld.

På olika sätt arbetar vi för att Sverige ska stå sig i den globala konkurrensen med bevarad kvalitet som kan möta framtidens utmaningar vad gäller säkerhet och hållbar utveckling. Vi är överens om att det behövs en långsiktig svensk sjöfartspolitik och har därför höga förväntningar på regeringens sjöfartsstrategi som infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd lovat presentera i höst.

En grundpelare

En grundpelare i en långsiktig sjöfartspolitik är konkurrensneutrala villkor som till exempel tonnagebeskattningen. Den finns redan i alla andra länder i Europa, vilket ger rederier med fartyg i dessa länder betydande konkurrensfördelar och möjligheter att planera sin ekonomi på lång sikt. Vi är många, både inom och utanför sjöfartsklustret, som är övertygade om att utan en tonnageskatt så Sverige förlorar sin egen sjöfart, värd namnet.

Finansminister Anders Borg är noga med sina kalkyler i den statliga budgeten. Det är bra. Trots att en majoritet i riksdagen sagt att Sverige ska införa en tonnagebeskattning, så slår Borg gång på gång fast att det inte är möjligt. Hans återkommande argument är att en sådan beskattning skulle skapa latenta skatteskulder och därmed gynna sjöfarten gentemot andra branscher.

Ger intäkter

Det Borg inte ser i sin budget är att den svenska sjöfarten också ger intäkter. Utan svenska rederier och fartyg blir det inga skatteintäkter från branschen överhuvudtaget, och dessutom ett avbrott från regeringens arbetslinje, då så väl sjömän som anställda inom hela sjöfartsklustret går ut i arbetslöshet.

Den svenska sjöfarten behövs. Den håller en erkänt hög kvalitet och är en motor i hela det svenska näringslivet både ur ett ekonomiskt och ett sysselsättningsperspektiv. Sverige är med och driver viktiga hållbarhetsfrågor som är avgörande för den internationella sjöfarten. Utan egen sjöfart tappar vi förutsättningar och trovärdighet för detta. Sverige har goda möjligheter att bli ett föregångsland med en konkurrenskraftig och hållbar sjöfart, men då krävs det att Anders Borg lyfter blicken och gör en kalkyl baserad på den verklighet vi faktiskt lever i.

Christer Schoug

vd Sveriges Redareförening

Tomas Abrahamsson

vice förbundsordförande SEKO

Kenny Reinhold

avdelningsordförande SEKO sjöfolk