I dag lever mer än 75 000 män med konstaterad prostatacancer. Cirka 10 000 män får varje år beskedet: ”Du har prostatacancer”, vilket är fler än någon annan cancerform. Prostatacancer utvecklas mestadels sakta och upptäcks därför relativt högt upp i åldrarna. Sjukdomen konstateras sällan bland män under 40. Enligt Socialstyrelsens prognos förväntas antalet cancerdrabbade att ungefär dubbleras fram till år 2030. Prostatacancer bedöms stå för den största ökningen, vilket innebär helt nya krav på vården.

Är sjukvården redo? Den nya situationen har hittills inte lett till förändringar i vården. Den nydiagnosticerade möts av akuta insatser för att avlägsna eller bromsa cancertumören. Metoderna är grova och leder ofta till behandlingsskador främst när det gäller urologiska och sexuella funktioner.

Förbisedd sjukdom

Prostatacancer är över huvud taget en förbisedd och underbeforskad sjukdom. Professionell samsyn saknas hela vägen från värdet av tidig upptäckt till vilken behandling som är bäst och hur uppföljningen ska göras.

På det hela taget är vården illa rustad och organiserad för att möta det nuvarande behovet och än mer inför ett ökande antal patienter. Vården är splittrad över kliniker, specialiteter och budgetar. Den helhetssyn och patientorientering som förordas av politiker har ännu inget genomslag. Genom splittringen saknas också helhetsbild av den samlade kostnaden för prostatacancervården. Sjukvårdens cementerade organisationsstruktur hindrar radikalt nytänkande. Vad vore annars naturligare än att möta landets vanligaste och mycket komplicerade cancersjukdom med kliniker, där alla berörda kompetenser finns samlade och där verksamheten utformas med patientens behov och väg genom vården som utgångspunkt.

Ytterligare belägg

Ett ytterligare belägg för bristande beredskap och framsynthet är vad som hänt den senaste tiden. Vården har sedan länge metoder för att på olika sätt avlägsna cancertumören eller bromsa dess tillväxt genom att strypa tillgången på testosteron. På så vis har överlevnadstiden förlängts väsentligt. Men när tumören lärt sig gå vidare, blivit så kallat kastrationsresistent, har motmedel saknats, vilket är förklaringen till att över 2 000 avlider varje år.

Många års forskning har nu lett till helt nya läkemedel, som ger goda resultat i detta senare skede av sjukdomen, och fler är på gång. Prostatacancer kan därigenom börja betraktas som en kronisk sjukdom och inte en orsak till för tidig död. Detta är ett efterlängtat genombrott och har tagits emot mycket positivt inom vården och av patienterna. Men nu visar det sig att de som finansierar vården och beslutar om läkemedelsförmåner får kalla fötter.

Grumliga argument

Grumliga argument och teoretiska analyser av rimlighet och nytta har lett till att läkemedlen får användas i vissa landsting, inte andra, och att högkostnadsskydd inte ska utgå. Det betyder att människor i onödan dör i förtid för att de förvägras existerande läkemedel. Liv räddas i vissa landsting inte i andra eller där privatekonomin tillåter att man själv tar kostnaden. På längre sikt finns också en risk att fortsatt forskning bromsas eftersom det knappast är idé att lägga de oerhörda summor som krävs, om man kan förutse att nya effektiva läkemedel inte kommer att nå marknaden. Detta är inte acceptabelt!

Mot bakgrund av de exempel vi nämnt på brister i prostatacancervården i Sverige och farhågor inför framtiden vill vi föreslå att en nationell arbetsgrupp tillsätts för att utarbeta ett samlat och effektivt vårdprogram.

Alf Carlsson

ordförande Prostatacancerförbundet

Calle Waller

vice ordförande Prostatacancerförbundet